Inte utan grund har kritik ofta riktats mot våra politiker. De har agerat kortsiktigt, opportunistiskt och ansvarslöst. De har saknat den helhetssyn, konsekvens och långsiktighet som medborgarna har rätt att kräva.
I flyktingpolitiken har detta resulterat i ett misslyckande som få förnekar. Den har blivit ineffektiv, nyckfull och orättvis. Möjligheterna till uppehållstillstånd har påverkats mindre av styrkan i skyddsbehoven än av förmågan att dröja sig kvar i landet. Olika former av tidsamnestier har sedan 1989 och fram till 1994 utfärdats åtminstone fyra gånger, varigenom 10.000-tals personer tillåtits stanna, utan prövning av skyddsbehoven. Tillfälligheter och tur har till stor del avgjort vilka som hamnat på "rätt sida" om angivna datumgränser. Asylsystemet har haft karaktären av lotteri.
Den sittande regeringen har bestämt sig för att nu försöka göra någonting åt detta. Grundidén är att Sverige ska tillämpa en reglerad invandring och att flyktingpolitiken ska leva upp till vissa principer. Graden av skyddsbehov ska avgöra vilka som får stanna. Det ska inte finnas godtycke bra mediakontakter eller TV-mässig utstrålning får inte avgöra ett ärende. Alla ska behandlas lika. Asylinstitutionen ska räddas, så att verkligt skyddsbehövande kan få skydd.
För att kunna åstadkomma detta måste en uppstramning ske. Denna uppstramning borde egentligen ha skett långt tidigare, men bättre sent än aldrig.
Äntligen har det inträffat, som så många efterlyst: vi har fått politiker som visar prov på ledarskap och civilkurage. Ingvar Carlsson och Leif Blomberg visar att de vågar ta långsiktigt nödvändiga beslut, även där dessa är tunga och smärtsamma.
Men vad händer då? Jo, följden blir en massiv mediekampanj mot dessa politiker! Kampanjens intensitiet slår rekord inte bara i spaltutrymme och sändningstid, utan också i oförsonligt tonläge. Ingvar Carlsson och Leif Blomberg utmålas som nästintill ondskans representanter på Jorden.
Det är sant att avvisningen av Åselekurderna i en bemärkelse var ett dåligt beslut: de berörda barnen blev lidande. Engagemanget från många Åselebor, som på nära håll lärt känna dessa människor, är förståeligt.
Mindre förståeligt är hur yrkesfolk inom media så till den grad ensidigt kan se på problemet. Journalisterna tycks inte ens vilja erkänna att det existerar ett dilemma i sammanhanget. Ska Sverige överhuvudtaget ha en reglerad invandring? Detta svarar de inte på, de redovisar aldrig sitt eget alternativ.
Antag att politikerna skulle kasta in handduken, antag att redaktörerna och bis-koparna, diverse professorer, advokater och barnläkare nu fick ta över regeringsansvaret. Vilken politik och vilket samhälle skulle då bli resultatet?
Det talas mycket om juridik och paragrafer i samband med att se till barnens bästa, men det finns även en annan sida av saken. Tar vi inte hänsyn till också ekonomiska och sociala konsekvenser av olika beslut idag, då går vi mot en mörk framtid. Detta skulle drabba alla barn i Sverige.
Dessutom finns hänsyn att ta till barn utanför Sverige. Just för att kunna hjälpa så många som möjligt av dem behövs en klok flyktingpolitik, som ser till att resurser används på det mest effektiva sättet.
Alla känner vi medkänsla med de avvisade barnen, troligen väntar dem nu svåra förhållanden i Turkiet. Men det finns många andra barn i Turkiet, och annorstädes, som förtjänar ett lika starkt engagemang även om de inte passerat fram och tillbaka över vårt lands gränser.
Anders Sundholm
