Journalisternas ansvar
"Var och en som jobbat på
en stor redaktion vet att det går att skapa en folkstorm i precis
den riktning som passar bäst". Så skriver Maria-Pia Boethius i tidskriften Arena.
Ett exempel på detta är Åsele-kampanjen.
Här tycks TV -redaktionerna följa
en mall, som känns igen från kampanjen förra året,
kring de 5.000 bosnienkroaterna. Först görs en vinklad framställning.
Dagen därpå intervjuas några kända kritiker, påannonserat
som att "Nu växer kritiken...". Den tredje
dagen har kritiken växt ytterligare, osv.
Intensiteten i den senaste kampanjen torde
dock överträffa allt som tidigare åstadkommits. Varje större
dagstidning har varje dag ägnat flera sidor åt denna avvisning,
inte en nyhetssändning på TV har passerat utan att frågan
dominerat.
Tonläget har angivits av ärkebiskopen,
som förklarar att "ondskan kommer uppifrån".
Andra biskopar fyller i att "förlåtelse finns",
även för en sådan som Ingvar Carlsson förutsatt
att han nu kryper till korset, och att regeringen ändrar sitt beslut.
Denna självgodhet och intolerans har
kunnat blomma genom att biskoparna inte riskerat offentligt mothugg. Här
ställer journalisterna inga kritiska frågor. Istället bidrar
de med en förenklad, ensidig och känslomässig för
att inte säga rent propagandistisk framställning. Detta
i en komplicerad samhällsfråga, som verkligen rymmer mer än
en sida. Här sviker journalisterna sitt ansvar att ge en allsidig bild.
Det kan inte förnekas, att det avvisningsbeslut
som regeringen fattat drabbar de berörda barnen i familjen Gümüscü.
Det var ändå ett nödvändigt beslut, för att Sverige
äntligen ska komma bort från den nyckfullhet som så länge
präglat asylpolitiken. Regeringens ambition är att vi ska ha en
reglerad invandring och att flyktingpolitiken följer vissa principer.
De som har starka skyddsbehov ska få uppehållstillstånd,
de som inte har skyddsbehov ska inte få stanna.
VAD ÄR JOURNALISTERNAS ALTERNATIV?
Detta redovisas aldrig, men i princip finns två tolkningar:
Antingen anser man att Sverige överhuvudtaget inte ska ha någon
reglerad invandring. Alla som vill flytta hit ska få göra det.
Eller så anser man att behandlingen av asylsökande ska variera.
Utslagsgivande ska vara vilka kontakter man upparbetat och hur väl
man lyckats komma i focus för massmedias intresse.
Sveriges riksdag har fattat beslut om en
reglerad invandring. Det finns starka sakliga skäl för en sådan
politik. Omsorg om de människor som bor i Sverige infödda
såväl som invandrade gör att hänsyn måste
tas till ekonomiska och sociala konsekvenser av en alltför omfattande
invandring.
Journalisterna beskriver själva ett
antal bostadsområden i Sverige som "tickande bomber". Kan
de alls inte se något samband mellan dessa problem och den omfattande
invandring som förekommit? Sverige har beviljat uppehållstillstånd
åt fler asylsökande än något annat i-land, räknat
per capita.
Ska vi ge asyl åt inte bara dem som
är förföljda, utan åt envar som har det besvärligt
och önskar bo i Sverige? Världens befolkning ökar med cirka
100 miljoner människor varje år. Även om Sverige genom invandring
fördubblade sin befolkning, så skulle detta kunna absorbera bara
en månads befolkningsökning.
Familjen Gümüscü kommer till
en eländig miljö i Diyarbarkir, men sådan är tillvaron
för de flesta kurder i Turkiet. Sveriges insatser bör så
utformas, att vi hjälper så många som möjligt, inte
bara några enstaka familjer.
Enligt samstämmiga opinionsmätningar
de senaste åren önskar en klar majoritet av det svenska folket
en mer restriktiv flyktingpolitik. Detta gäller uppenbarligen fort-farande
trots den massiva mediekampanjen!
Detta avspeglas både i breven till
regeringen och i skörden av bidrag till tidningarnas insändarsidor.
Enligt insändarredaktören på Sydsvenskan stöder 98%
av inläggen regeringen i det nu aktuella fallet. De flesta insändare
som publiceras har dock en annan inriktning. Massmedia ger ett felaktigt
intryck av opinionsläget.
Åselekampanjen aktualiserar något
mer än svensk flyktingpolitik. Lika mycket handlar det om svensk demokrati.
Kampanjen demonstrerar hur politikerna nu utmanas av en annan maktgrupp
i samhället: journalisterna.
Politikerna står under viss demokratisk
kontroll, de måste ta ansvar för sitt agerande. De kan utsättas
för granskning och tvingas att svara på frågor. De sitter
på begränsade mandatperioder och de är avsättbara.
För journalisterna gäller inget
av detta.
Jan Milld Anders Sundholm