Vilken typ av politiker vill vi egentligen
ha? Ska vi ha vindflöjlar, som sticker upp fingret i luften för
att känna vart vinden för tillfället blåser, som i
varje läge ska sträva efter att göra vad som är mest
populärt? Eller vill vi ha politiker som åtminstone försöker
att ta ett helhetsgrupp och axla ett långsiktigt ansvar?
Många farhågor har rests om
ett växande politikerförakt i samhället, som kan bli till
ett hot mot demokratin. Dessvärre har funnits fog för kritik mot
många politiker, för att de inte visar tillräckligt av ledarskap.
Inom flyktingpolitiken har mycket av just
detta saknats. Resultatet har blivit en ryckighet och en nyckfullhet. Under
de senaste åren har ett antal "nollställningar",
"tidspraxisbeslut" och andra "engångsbeslut"
fattats:
Januari 1989: Regeringsbeslut att alla som ansökt om asyl före
den 1 januari 1988 skulle få stanna, oavsett asylskäl, om inte
särskilda skäl talade emot detta.
31 maj 1989: Beslut att barnfamiljer som sökt uppehållstillstånd
och vistats i Sverige mer än ett år utan slutgiltigt besked skulle
få stanna, om inte särskilda skäl talade emot detta.
13 december 1989: Bromsarna slogs till. Endast de som uppfyllde kraven i
Genèvekonventionen eller i övrigt hade "extra starka skyddsbehov"
skulle få asyl.
1991 upphävde den borgerliga regeringen detta beslut. Samtidigt beslöts
att alla barnfamiljer som den 1 januari 1992 vistats i landet minst ett
år utan att ha fått besked, skulle få stanna. För
asylsökande utan barn sattes tidskravet för vistelse i Sverige
till 18 månader.
Den nya regeringen beslöt också
att införa "tre-termins-praxisen", innebärande att om
ett barn vid beslutstillfället fullgjort minst tre terminer vid svensk
förskola eller skola, skulle uppehållstillstånd beviljas.
10 oktober 1992: Regeringsbeslut att tidspraxis upphör att gälla.
14 april 1994: Ny tidsamnesti. Alla barn och barnfamiljer, som sökt
asyl före den 1 januari 1993 skulle få stanna. En nyhet nu var
att även de som trots avslag, fastställt av Utlänningsnämnden,
genom åberopande av denna amnesti skulle få uppehållstillstånd,
dvs de som trotsat avvisningsbeslut och hållit sig kvar i landet.
Detta amnestibeslut berörde främst de cirka 20.000 kosovoalbaner,
vilka tidigare bedömts helt sakna asylskäl.
Följden av denna brist på politik
har blivit både ineffektivitet och orättvisor. Andra faktorer
än skyddsbehov har fått större betydelse för möjligheterna
att få uppehållstillstånd. I detta asyllotteri blev tillfälligheter
och tur ofta avgörande. Systemet uppmuntrade samtidigt till överklaganden,
förhalning och ohörsamhet eftersom sådant beteende
belönades. Det ökade ju utsikterna till att i slutändan få
stanna.
Såtillvida gav systemet signaler.
Det gav också signaler om att det lönar sig att komma hit och
försöka få uppehållstillstånd, även om
man saknar asylskäl. Utsikterna att lyckas var ju goda.
Nu har regeringen uppenbarligen föresatt
sig att försöka sända ut andra signaler. Ambitionen är
att därigenom kunna å ena sidan bereda skydd åt verkligt
skyddsbehövande, å andra sidan få till stånd en politik
som är försvarbar och kan vinna folkligt stöd.
VAD SOM DÅ INTRÄFFAR har var
och en kunnat bevittna under veckan som gått. Massmedia drar igång
en kampanj som överträffar det mesta av vad man tidigare presterat
i kampanjväg. Både Ingvar Carlsson och Leif Blomberg formligen
avrättas i tidningsartikel efter tidningsartikel, i TV-inslag efter
TV-inslag. Längst går ärkebiskop Weman, som förklarar
att "ondskan kommer uppifrån".
Vad blir konsekvensen av sådana kampanjer?
Vilket slag av politiker är det, som massmedia vill ha?
Och vilken flyktingpolitik ska vi ha? Ska
Sverige alls ha en reglerad invandring?
Jan Milld 
Anders Sundholm
