Den 20/3 -00 skriver Luciano Astudillo på Aftonbladets kultursida om "en misslyckad intregrationspolitik". Argumenteringen går i de hjulspår som tidigare plöjts upp av professionella invandrardebattörer som Juan Fonseca och Kurdo Baksi. Dvs det gäller att måla verkligheten i svart och vitt, att gnälla och klaga samt att kräva mer av allt. Invandrarna är hjälplösa offer, "samhället" (läs: svenskarna) bär anvaret för allt elände.
I själva verket fångas svenskarna nu i en kniptång av skuldbeläggande.
Å ENA SIDAN har vi en flykting- och invandringspolitik att skämmas över. Ständigt upptäcker media nya fall av barn och gamla, enskilda och familjer, sjuka och friska, som inte får stanna i Sverige. Med tanke på befolkningsutvecklingen och nöden i världen, krig och miljökatastrofer, fattigdom och kriminalitet, finns här en outsinlig källa till skuldbeläggande av svenskarna.
Så länge vårt land försöker att upprätthålla en reglerad invandring kommer det alltid att finnas personer som inte får stanna, trots att de själva så önskar.
Å ANDRA SIDAN har vi en integrationspolitik att skämmas över. De invandrare som kommit till Sverige behandlas på ett otillständigt sätt. De har - som Luciano Astudillo framhåller - inget att vara tacksamma för.
Astudillos artikel tar sin avstamp i ett brev från sångaren Ken till prinsessan Madeleine, med anledning av dennes sångtext om att våldta henne. I brevet skriver Ken: "när man är på en punkt då man mer eller mindre blir tvingad till kriminalitet för att kunna betala hyran och lägga mat på bordet bygger det även ett stort hat".
För Astudillo är sångaren Ken ett sanningsvittne. "Det är just så det är", slår han fast.
Förvisso uppseendeväckande - om det vore sant! Betalas det inte längre ut socialbidrag i Sverige? Följer inte kommunerna Socialstyrelsens normer? Tvingas invandrare att stjäla och råna för att slippa svälta i vårt land?
Hur stämmer detta med valet av just Sverige som destination för så många migranter? Om det är så illa här, varför söker man sig inte till länder där invandrare behandlas bättre?
Och hur stämmer det med tillgänglig statistik? Åtminstone 1994 fick invandrarhushåll ut väsentligt mer i socialbidrag än svenska hushåll, även i relation till hushållets storlek (källa: SIV-skriften "På tal om invandrare").
Bidragsnivåerna är - om gällande normer följs - sådana att barnrika familjer genom bidrag kan få mer pengar att röra sig med än genom förvärvsarbete.
Den genomsnittliga bostadsytan må - som Astudillo hävdar - vara mindre för invandrare än för etniska svenskar, men samtidigt förefaller invandrare underrepresenterade bland uteliggare.
Ett tema hos Luciano Astudillo är att språkkunskaper och utbildning, arbete och bostad, anseende och respekt, är något som invandrare ska "få". Samhället ska "ge" dem detta. Själva är de befriade från både ansvar och påverkansmöjligheter.
Astudillo förnekar inte att unga invandrare slår ned, rånar och misshandlar unga svenskar, men han ser det som en naturlig följd av hur de själva behandlats. De har ju så mycket att inte vara tacksamma för. Deras verksamhet kan då, med Astudillos sätt att resonera, ses som en form av politisk protest.
Deras föräldrar får inte jobb, trots att många bott länge i Sverige. Skriver Astudillo. Men just bland de invandrare som varit här länge är arbetslösheten inte så hög. Problemet gäller främst dem som kommit till Sverige efter mitten av 80-talet.
Den politiskt korrekta förklaringen är att orsaken där ligger i diskriminering, men i verkligheten spelar även andra faktorer in. Genom bidrag kan man i många fall få ut mer än genom arbete. Somliga talar dålig svenska eller saknar efterfrågade yrkeskunskaper. Många står inte ens till arbetsmarknadens förfogande. 1997 var 47 procent av utomnordiska medborgare i arbetsför ålder utanför arbetskraften (källa: storstadsutredningen).
Många invandrarelever lyckas dåligt i skolan, konstaterar Astudillo vidare. Också här lägger han skulden på samhället, som inte satsar tillräckligt av resurser.
TV-programmet Fittja Paradiso gav nyligen en interiör från en svensk skola år 2000. På lektionerna hade eleverna med sig mobiltelefoner, man tog inte av sig ytterkläder, många kom och gick som det passade. Somliga frånvarade helt från lektionerna. Det saknades överhuvudtaget en undervisningssituation. SSU-ordföranden Damberg höll inställsamt med elever som hävdade sin rätt att ha kepsen på under lektionstid. Har Astudillo där någon annan uppfattning?
Skolan är inte i första hand en resursfråga, utan en attitydfråga! Ska eleverna kunna lära sig något måste de själva ha ett intresse och vilja anstränga sig. Det måste också finnas ett åtagande från föräldrarnas sida. De bör exempelvis se till att det talas svenska i hemmet.
Det handlar också om att prioritera. Om det nu är kunskaper i svenska som är det viktiga, kan det då inte vara rimligt att lägga ned "modersmålsundervisningen" (hemspråk) och istället satsa den tiden på svenskundervisning?
"Det är dags för samhället att be Ken och hans kamrater om ursäkt!" avslutar Astudillo sin artikel. Det skulle i och för sig ligga i linje med en aktuell trend. Persson har ju tidigare bett om ursäkt för vad andra gjorde för 60 år sedan, varför skulle han inte kunna framföra en ursäkt också här. Men skulle det hjälpa?
Vi måste se verkligheten, med de dilemman och de målkonflikter som existerar. Politik handlar om att välja väg och att prioritera.
Vad som än sägs om att de aktuella ungdomsrånen och gruppvåldtäkterna inte är "invandrarproblem" utan klassproblem, så finns det en koppling till den förda flykting- och invandringspolitiken. Utan den omfattande invandringen skulle vi inte ha lika mycket av detta rasistiska våld. Utan dessa språksvårigheter skulle det också vara mindre av problem i många skolor.
Invandringen till Sverige behöver därför minska, drastiskt. Detta gäller framförallt anhöriginvandringen, som förra året utgjorde 58% av samtliga PUT.
Därutöver måste en integrationspolitik bedrivas, där målet är att de som kommit hit för att stanna permanent också blir svenskar.
Jan Milld
