"Skinheadsliberalismen bör berövas problemformuleringsprivilegiet", förklarar José Alberto Diaz i Dagens Politik den 27/8. Diaz klargör inte vad han lägger in i begreppet "skinheadsliberalism", men förmodligen avser han en förstående attityd och en mjuk linje gentemot skinnskallar.
Antag att jag på detta hade svarat följande: "Visst kan dessa våldshandlingar, som ofta utförs av unga svenskar, kritiseras. Frågan är om dessa reaktioner inte är ett utslag av utsatta gruppers maktlöshet och förtvivlan inför det etablerade samhällets oförmåga..."
Då hade nog Diaz, och många med honom, "gått i taket". Men byt bara ut ordet "svenskar" mot "invandrare", och vi har Diaz´ egen formulering!
Uppenbart är att han mäter med olika mått. Diaz företräder själv - så långt det gäller unga invandrare - en mycket långtgående förståelse.
Det gängvåld som utövas vid demonstrationer är inte av en radikalt annan karaktär än gatuvåldet. "Antirasismen" ger bara en legitimitet, för unga slagskämpar att få utöva sitt intresse. Diaz borde akta sig för att heroisera detta våld.
Våld måste entydigt fördömas - oavsett av vilka etniska grupper, oavsett under vilka etiketter, det utövas. Här borde vuxenvärlden kunna uppvisa en enad front!
I övrigt utgör José Alberto Diaz´ artikel ett exempel på hur olika man kan uppfatta verkligheten. Han skriver: "Det saknas...ett (invandrar)perspektiv i rasismfrågan. Ett perspektiv som det vita politikeretablissemanget aldrig kan skaffa sig på egen hand."
Här vill jag anmäla ytterligare ett perspektiv som saknas, nämligen perspektivet hos en grupp som jag själv tillhör - "den vanlige Svensson". Vi är nog i debatten mer bortglömda än invandrarna.
Sverige har på senare tid haft en väsentligt större asylinvandring än något annat i-land. Under de senaste femton åren har en halv miljon människor beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Denna invandring har till bara obetydlig del utgjorts av arbetskraftsinvandring. Den har medfört problem i det svenska samhället, av ekonomisk och social natur.
Till detta kommer tabubeläggningen av detta, som gör att ytterligare ett problem tillkommer, av demokratisk natur. Det är inte möjligt för vanliga svenskar att framföra kritik av flyktingpolitiken, utan att riskera stämplas som "rasist".
Inte heller är det möjligt att reagera mot felaktigt beteende från enskilda invandrare, utan att kunna få detta tillmäle i ansiktet. Detta gör att många svenskar viker undan, istället för att säga ifrån. De flyttar från problemområden och undviker problemskolor, när de istället borde stanna och kämpa. På så vis motverkar rasiststämpeln anpassningen av de nya svenskarna i samhället.
Det är nu åtalbart att kalla någon "svartskalle". Bra. Det borde bli åtalbart också att ogrundat kalla någon "rasist"!
Verklig främlingsfientlighet och rasism förekommer i vårt samhälle, och ska bekämpas. Som ett led i detta krävs att vi kommer tillrätta med de reella samhällsproblemen, kopplade till invandringen. Vanliga svenskar måste också få lufta sin oro, få känna att de tas på allvar.
Dessutom: är det inte lika mycket "rasism" om ett gäng unga invandrare slår ned en svensk för att han är "svenne", som om ett gäng unga svenskar slår ned en invandrare för att han är invandrare? Till saken hör faktiskt, att för större delen av gatuvåldet i våra städer svarar unga invandrare. I samhället förekommer inte bara främlingsfientlighet, utan också svenskfientlighet. Också den måste bekämpas!
Diaz vill ha en lagstiftning som kriminaliserar "organiserad främlingsfientlighet och rasism" och han har ingensomhelst förståelse för regeringens tveksamhet på denna punkt. Men ett problem ligger ju i tillämpningen av en sådan lagstiftning: var drar man gränsen? Efter vilka kriterier ska det avgöras vilka organisationer som ska klassas som "främlingsfientliga"?
Risken här är uppenbar, nämligen att det glider iväg så att även organisationer vilka ifrågasätter den generösa flyktingpolitiken drabbas (exempelvis den där jag själv är verksam). Lagen skulle kunna användas för att tysta kritiker i allmänhet, den skulle kunna bli till ett instrument för förtryck.
Av den som trots allt förespråkar denna typ av lagstiftning skulle man kunna förvänta sig försäkringar om att begreppen "rasism" och "främlingsfientlighet" ska ha en tydlig och snävt avgränsad innebörd. Vederbörande borde själv försöka bidraga med klara definitioner. Det gör inte Diaz.
Istället andas Diaz´inlägg en oförsonlighet, som känns oroande. Han skriver att om "invandrarna haft verkligt inflytande inom regeringspartiet...skulle en figur som Anders Carlberg uteslutits ur partiet." Carlberg har förvisso tagit sig an en svår uppgift, och det kan diskuteras hur långt han har rätt. Men han tillhör ändå dem som faktiskt försökt göra något åt ungdomsproblemen, och hans ärliga uppsåt kan knappast ifrågasättas.
José Alberto Diaz ser sig tydligen som talesman för ett "invandrarkollektiv". Jag menar att detta "kollektiv" är en ren fiktion. Det finns alla sorters människor, alla sorters åsikter, bland dem som är födda utanför Sveriges gränser.
Jan Milld
"SKROTA SKINHEADLIBERALISMEN". Så löd rubriken till en artikel som Jose Alberto Diaz lyckades få in i Dagens Politik den 27/8 -96. Något bemötande togs aldrig in, och det beror inte på att något svar aldrig sändes in. Åtminstone ett svar sändes in, nämligen ovanstående.
