Inlägg tilll DN Debatt den 16/3 -00, refuserat:

Politikens uppgift

"Politikens uppgift måste vara att få så mycket arbete som möjligt utfört i ett glest befolkat men resursrikt land", skriver Sifo-chefen Bo Ekman på DN Debatt den 15/3 -00. Hans inlägg hade rubriken "'Vi behöver en miljon nya invandrare".

Är detta verkligen "politikens uppgift"? Är det ett självändamål att så mycket varor och tjänster som möjligt produceras? Är en hög BNP ett värde i sig? Är det bättre, ju fler människor som bor i Sverige?

Jag hävdar att politikens uppgift måste vara att skapa en bra tillvaro för de människor - oavsett antal - som bor i Sverige.

En "bra tillvaro" förutsätter naturligtvis tillgång till det materiellt elementära: mat, bostad, kläder osv. Dit hör också arbete och fritid i en lagom blandning, samt en trygg samhällsmiljö. Människor måste kunna behålla hälsan. Dessutom måste samhällsutvecklingen vara långsiktigt hållbar. Resurserna får inte förödas, miljön inte förstöras.

Nyligen har förekommit diskussioner om den höga bensinskatten i Sverige. Ett syfte med denna är ju att hålla nere bilanvändningen, för att på så vis motverka alltför stora utsläpp av koldioxid.

Detta har en mycket påtaglig och allvarlig bakgrund. Jordens klimat håller på att förändras, medeltemperaturen stiger. Ett TT-telgram i början mars meddelade att istäcket i Arktis minskat med 50% under de senaste 40 åren, och att risk finns för temperaturförändringar i norra Atlanten, som gör att Golfströmmen ändrar riktning.

Om det är viktigt att minska bilanvändningen, totalt sett - talar inte detta snarast för en minskad befolkning?

Ekmans resonemang blir anmärkningsvärt också ur en annan synpunkt. Under de senaste femton åren har Sverige tagit emot en halv miljon invandrare. Innan vi tar emot ytterligare en miljon - bör vi inte göra en utvärdering av den omfattande invandring som Sverige redan haft?!

Det har ju knappast saknats uppgifter om problem, kopplade till denna invandring: segregation och motsättningar, språksvårigheter och skolmisslyckanden, bidragsberoende och kriminalitet. Det har nu gått så långt, att svenska ungdomar inte kan visa sig ute i våra större städer utan att riskera blir rånade och förödmjukade av invandrargäng. Hur kan Bo Ekman bortse från sådant?

Grundtanken hos Sifochefen är att Sverige har låg nativitet och att vi behöver ett befolkningstillskott för att klara den framtida försörjningen av en åldrande generation. Återigen: bör han då inte först ta en titt på på hur de varit med förvärvsfrekvensen bland dem som invandrat till Sverige under 80- och 90-talen?

Om han gjort det skulle han kunna finna att en stor andel av dem inte ens står till arbetsmarknadens förfogande, och att än färre har ett arbete. Vi talar då om personer i yrkesverksam ålder.

Siffror om detta finns i överflöd. Av t ex utomnordiska medborgare i Sverige 1996 stod bara hälften till arbetsmarknadens förfogande. Därtill låg det relativa arbetslöshetstalet på över 30%, vilket gjorde att totalt bara 35% i denna grupp hade ett arbete (källa: Ura 1997:3 från AMS).

Av dem som invandrat till Sverige under 90-talat har en alarmerande liten andel kommit ut på den ordinarie arbetsmarknaden. Bidragsberoendet och behovet av särskilda stödåtgärder är kompakt.

Vi har alltså facit. Ändå dessa förslag! Vilken anledning finns att förvänta sig en högre förvärvsfrekvens bland invandrare framöver, med en accelererad invandring? Vilken anledning finns att förvänta sig minskade sociala problem?

En grundläggande oklarhet hos Ekman följer av att han talar om samtidigt två helt olika typer av invandring. Så här skriver han:

"Vi bör gå från 1900-talets snåla invandrings- och flyktingpolitik till en immigrationspolitik. Den bör omfatta ett betydligt större ansvar för flyktingar men också en aggressiv konkurrens om målinriktade ungdomar, entreprenörer, risktagare, företagsamma, välutbildade för alla samhällssektorer. Vi måste nu delta i den europeiska jakten på talanger."

Alltså: Å ena sidan asylinvandring, å andra sidan arbetskraftsinvandring av personer med specialkompetens. Den senare kategorin skulle förmodligen ge ett ekonomiskt tillskott för Sverige, dessutom blir prognosen god för en lyckad integration i det svenska samhället. Detsamma kan inte sägas beträffande asylinvandringen, inte heller om anhöriginvandringen.

Men Ekman anger inte i vilka proportioner det skulle handla om den ena respektive den andra typen av invandring.

Jan Milld