Vad ska förbjudas?
En kampanj bedrivs för
att förbjuda "rasistiska organisationer".
Det är inte svårt
att känna sympati för detta krav, mot bakgrund av vidrigheter
som mordet i Kode och vissa flaggviftande gruppers öppna hyllande av
ondskan. Enligt en färsk opinionsmätning vill en majoritet av
svenska folket ha ett förbud av det slag som efterlysts.
Regeringen har varit tveksam.
Fyra typer av invändningar har anförts:
det handlar i grunden om ett socialt, inte ett juridiskt,
problem
det är vissa handlingar, inte vissa åsikter,
som ska vara förbjudna
lagutrymme för nödvändiga ingripanden
finns redan
förbud kan driva dessa grupper under jorden, och
förvärra läget.
Vad man inte anfört,
i varje fall inte artikulerat, är en femte invändning: Vad, mer
exakt, är det som ska förbjudas?
Vad är en "rasistisk
organisation"? Var drar man gränsen?
Hur undvika att ett sådant
förbud stegvis vidgas, till att omfatta även grupper som har varken
med rasism eller våld att göra? Hur undvika att att det i framtiden
missbrukas av makthavare, för att komma åt opposition i allmänhet?
Hur undvika att det används för att kväva yttrandefriheten?
Redan förslagsställarna
borde ha uppmärksammat detta problem, och varit angelägna om att
definiera vad som ska räknas till "rasistiska organisationer".
Deras tystnad på den punkten är oroväckande.
Nu är det värre
än så. Inte bara på teoretiska grunder, utan även
mot bakgrund av praktiska - och helt aktuella - erfarenheter finns anledning
att befara gränsdragningsproblem. Det finns ingen enighet om vad som
ska räknas som "rasism". Detta gör förbudsförespråkarnas
tystnad än märkligare.
I själva verket
är det ju två kampanjer som pågår samtidigt! Parallellt
med denna kampanj för att förbjuda rasistiska organisationer pågår
en kampanj för att utvidga innebörden av begreppet "rasism". Redan uppfattningar om kulturella skillnader
mellan olika folk försöker man klassa som "rasism".
Ett aktuellt exempel är
också "Fem-i-tolv-rörelsen", som under hösten
organiserade demonstrationer och opinionsmöten runtom i landet, med
deltagande av ungdomar som fått ledigt från skolan för
ändamålet. Budskapet i arrangemangen har varit dubbelt. De har
riktat sig mot våld och rasism, men samtidigt förespråkat
en "mänskligare flyktingpolitik".
Det senare kan låta
behjärtansvärt och riktigt, men det har ju en udd mot de många
som vill ha en restriktiv flyktingpolitik, eller överhuvudtaget en
reglerad invandring. Indirekt sker en koppling mellan våld och uppfattningar
om att vår generositet måste ha en gräns.
En klar majoritet av svenska
folket önskar en restriktivare flyktingpolitik. Med en tillräckligt
vid tolkning av begreppet "rasism" kan ett förbud komma att
drabba större delen av befolkningen.
Med förbud kan vi vara
ute på ett sluttande plan, ur demokratisk synpunkt. Redan nu har alltför
många svenskar skrämts till tystnad, när det gäller
invandringsfrågan.
Jan Milld
Anders
Sundholm
Artikeln sänd till Aftonbladet
och Dagens Nyheter, men refuserad