Fredrik Malm propagerar i en artikel 1999-12-07 för fri invandring eftersom Sverige ej har några lagregler för att reglera utvandringen.
I en demorkati är medborgarna fria att lämna landet. De är däremot aldrig garanterade att få komma in i ett annat land. En förutsättning är oftast att man i förväg har sin försörjning i mottagarlandet tryggad, exempelvis genom att man har en anställning där, vilket ofta kräver att man har specialistkompetens inom något attraktivt område, eller genom att man har pengar med sig. Som exempelvis pensionären som bokar en enkelbiljett till Madeira och för sin pension med sig, eller den svenske studenten som får svenskt studiemedel för att studera vid ett utländskt universitet. Ibland ställer mottagarlandet krav på att man bevisar sin hederliga vandel.
Ur den enskildes perspektiv är således utvandringen långt ifrån fri. Hans möjligheter att utvandra avgörs av reglerna i mottagarlandet, hans möjligheter på arbetsmarknaden där samt hans ekonomiska situation.
Den svensk som väljer att åka till Iran på vinst och förlust för att hanka sig fram på ströjobb har knappast några framtidsutsikter som skulle göra vännerna smått avundsjuka. Sannolikt behöver han ha ett betydande kapital med sig hemifrån för att inte gå under. Däremot är den iranier som beviljas uppehållstillstånd i Sverige av det svenska samhället garanterad en materiell standard som endast en minoritet av världens befolkning kan ta för given.
När Malm säger "attityden är däremot markant annorlunda gentemot de människor som flyttat till Sverige jämfört med de människor som flyttat härifrån" är det således bara att fullt ut instämma.
Sveriges regelverk och praxis avviker i dessa frågor uppenbarligen från motsvarande i jämförbara europeiska länder. Enligt UNHCR:s statistik beviljade vi åren 1987-96 tio gånger fler asyler per capita än europagenomsnittet. Enligt ett färskt uttalande av biståndsminister Maj-inger Klingvall har vi Europas mest långtgående tillämpning av barnkonventionen. Regler för anhöriginvandring och beviljande av medborgarskap är liberala, för att inte säga unikt liberala.
Som ett resultat av detta har enligt Invandrarverkets statistik 603.983 uppehållstillstånd beviljats sedan 1980. All tillgänglig statistik och alla gjorda utredningar, från RRV:s rapport 88/02/15 till kommunförbundets utredningar och AMS-statistik visar att arbetslösheten hos dessa människor har varit och är massiv. Tittar vi exempelvis på en delgrupp som utomnordiska invandrare med svensk medborgarskap 16-64 år visar AMS-siffror för 1997 att cirka 3 av 4 står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Eftersom det rör sig om 254.000 personer behövs inget stort mått av ekonomiskt skarpsinne för att inse att kostnaderna är stora.
I finansdepartementets rapport Ds 1995:68 konstaterat Jan Ekberg och Lars Andersson att de tidigare samhällsekonomiska vinsterna från arbetskraftsinvandringen upphört kring 1985 på grund av att "invandrarna började ta i anspråk det offentliga välfärdssystemet i betydligt större utsträckning än tidigare. Därefter har ett årligt underskott förelegat, dvs inkomster överförs numera från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen".
Jan Ekberg och Lars Andersson uppskattar de sannolika kostnaderna för 1995 till 20 miljarder kronor och konstaterar vidare: "20 miljarder kronor är ett betydande belopp som i princip skulle kunna få alternativ användning. Dessutom är den riktning som inkomstöverföringarna numera har ett uttryck för att något blivit helt fel i förhållande till några av Sveriges invandrarpolitiska och ekonomisk-politiska målsättningar". De inkomstöverföringar som Jan Ekberg och Lars Andersson talar om har av fristående ekonomer (Lars Jansson och Ferdinand Banks) beräknats över 100 miljarder kronor.
Det som slår en allra mest när man studerar de senaste två årtiondenas invandring är kanske inte mest kostnaderna, även om de är nog så stötande, utan bristen på demokrati i skeendet. Regeringsförslaget om inrättande av Integrationsverket, proposition 97/98:16 "Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik" stadgar att "ett lands historia fungerar ofta som en förenande länk mellan människor. Eftersom en stor grupp människor har sitt ursprung i ett annat land saknar det svenska folket gemensam historia" och "För att kunna utveckla samhället tillsammans behöver en ny nationell identitet skapas".
Enligt en samlad riksdag har alltså en gammal nationalstat med en lång historia av kulturell homogenitet och en av hävd genuin befolkning förvandlats dithän att det saknar historisk grund att bygga folkets gemenskap på och därför måste bygga upp en ny nationell identitet som skall baseras på den så kallade "mångfalden". Som det sägs i propositionen: "övergripande mål bör också vara att åstadkomma en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund".
... Hur stor del av svenska folket känner till att Sveriges riksdag enhälligt ställt sig bakom att den svenska historien inte skall vara en förenande länk mellan människor och att en ny nationell identitet skall byggas upp?
- - -
Malm påstår att några förändringar i välfärden aldrig har stått och fallit med invandringen. Kan han då förklara varför tre kommunstyrelseordföranden i en artikel på DN Debatt 971025 förklarar att de riskerar att drabbas av kostnader "tydligt relaterade till invandrare och flyktingar" som "hotar att urholka kvalitén i kommunerns kärnverksamheter"? Kan han förklara varför Uppsala, Botkyrka, Södertälje, Landskrona, Eskilstuna och Norrköping gemensamt skriver till regeringen angående kostnader för flyktingmottagande och talar om stora hål i kommunernas budgetar? Kan han förklara varför inte kommunerna vill teckna avtal med invandrarverket om flyktingmottagande? ...
