I Aftonbladet den 26/8 1995 hade Margareta Norlin en artikel under rubriken "ETNISK RENSNING I SVENSK SKOLA". Den handlar om segregeringen i en Södertäljeskola, så svenska barn och invandrarbarn hamnar i olika klasser.
Norlin antyder att dessa svenska föräldrar är "privilegierade", och skriver: "Här har vi...pudelns kärna: vissa föräldrar hotar dra bort sina barn, om de inte får som de vill."
Är det verkligen så? Är detta "pudelns kärna"? Jag hävdar att den är något helt annat:
"Pudelns kärna" är en alltför stor invandring på en alltför kort tid - vilket givit höga koncentrationer av invandrare, med åtföljande integrationsproblem!
"Pudelns kärna" är en invandringspolitik utan folkligt inflytande!
Varför vill svenska föräldrar inte ha sina barn i klasser med många invandrarbarn? Den frågan ställer inte Margareta Norlin.
Är det "rasism" och övermänniskoidéer, som ligger i botten? Naturligtvis inte. Skälen är uppenbara: en hög andel invandrarbarn i en klass betyder lägre nivå på undervisningen, genom alla språk- och koncentrationssvårigheter. Detta är beklagligt, men ett faktum. Kan svenska föräldrar klandras, för att de vill sina barns bästa?
Också invandrarföräldrarna vill naturligtvis sina barns bästa och vänder sig mot segregeringen, av helt legitima skäl. På så vis ställs grupp mot grupp - genom den invandringspolitik som bedrivits.
De som förespråkat denna s.k. generösa flyktingpolitik bor sällan i invandrartäta områden. De behöver inte själva konfronteras med problemen. Men de skulle knappast drömma om att sätta sina egna barn i en skola, där undervisningsstandarden är låg. Samtidigt begär de av svenskar som aldrig tillfrågats om denna politik att betala notan. En nota, där priset blir mycket högt för berörda familjer!
Är det inte fantastiskt, att de som nu tar till moraliska brösttoner och pekar finger är samma människor som drivit på för denna massinvandring, och därigenom bär ansvaret för den situation som uppstått?
Eller tillhör Margareta Norlin dem som tar avstånd från den "generösa flyktingpolitiken" - åtminstone nu, när vi har facit i hand?
Jan Milld
