SSU har en webbsida med en debattavdelning. Till denna sändes nedanstående text, men fick inte komma in. Är fakta kring förbundets nye ordförande en för SSU outhärdlig sanning?
Asylmissbrukaren
Valet av Ardalan Shekarabi till SSU-ordförande i augusti 2003 fick många att reagera, främst på grund av sättet han valdes på.
Motkandidaten Lina Afvander backade nämligen oväntat ur ordförandevalet precis före omröstningen. Uppgifter gör gällande att hon mer eller mindre tvingades att dra tillbaka sin kandidatur. Motivet var att förbundet skulle bli starkare om man kunde enas bakom en ordförande med "flykting"-bakgrund. Jörgen Blomqvist, ordförande i SSU Gävleborg som tidigare förordat Afvander, sa till Gävle Dagblad:
- Vi bedömde att förbundet skulle bli mer splittrat om Lina fortsatte vara kandidat. Nu har vi chansen att bygga toppen hel och gå neråt.
Shekarabi och hans moder kom till Sverige en "decembernatt 1989" som "politiska flyktingar" från Iran, enligt Aftonbladet 7/8 2003. Shekarabi var då tio år gammal. De fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och tvingades "gömma sig hos släktingar för att undkomma avvisning".
I Aftonbladet 28/6 2003 berättar Shekarabi om tiden som gömd "flykting"; om "extrem otrygghet", om "rädslan för att arresteras". Tiden under jorden ska ha givit honom erfarenhet om "hur det är att leva bland de allra mest marginaliserade, på samhällets lägsta trappsteg".
Shekarabi uttalar sig också i Aftonbladet 5/8 2003 om det faktum att han "tvingades" leva gömd i Sverige:
- Efter det var jag väldigt arg på svensk flyktingpolitik. Det sammanföll med den borgerliga regeringen som förde en mycket löntagarfientlig politik. Då blev SSU det självklara valet.
Hur kan det då komma sig att Shekarabi och hans moder fick avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige? Det skulle förslagsvis kunna bero på att Shekarabi är född i Manchester i Storbritannien och har, enligt Uppsala Nya Tidning, brittiskt medborgarskap. Till saken hör att familjen beslöt sig för att lämna Storbritannien och flytta hem till Iran mot slutet av 1970-talet när Shekarabi var ett år gammal.
I december 1989 väljer dock modern att resa till släktingar i Sverige med sonen Ardalan Shekarabi, och den 31 januari 1990 söker de asyl i Sverige - efter närmare två månader hos sina släktingar.
Den brittiske medborgaren Ardalan Shekarabi och hans moders asylansökningar avslås hela fem gånger. Den 27 september 1991 lyckas de dock erhålla uppehållstillstånd av humanitära skäl. Fadern, som även han bott i Storbritannien, ansöker den 12 oktober 1992 via svenska ambassaden i Iran, om uppehållstillstånd som anhörig. Efter några månader bokförs även fadern i Sverige som invandrad från Iran.
Det är berättigat att fråga varför familjen inte valde att fly till Storbritannien, ett land Shekarabi trots allt är medborgare i. Vidare är det obegripligt hur modern lyckas utsätta sin son för "rädslan för att arresteras" och "ovissheten om framtiden" under åtta månader och hela fem avslag - trots hans brittiska medborgarskap.
Shekarabis asylansökan var sannolikt en sent påkommen idé; man förväntar sig normalt att en som är förföljd söker asyl redan vid ankomsten. Kan det vara så att familjens ihärdiga försök att få asyl i Sverige, handlar om det svenska välfärdssystemet? Oavsett svaret på frågan ekar Shekarabis anklagelser mot svensk flyktingpolitik tomt. Menar Shekarabi att svensk flyktingpolitik ska innebära att man beviljar asyl till alla brittiska medborgare?
Media väljer att ständigt titulera Ardalan Shekarabi "flykting". I Gävle Dagblad menar Shekarabi 4/8 2003 att han som "flykting" har kritiska synpunkter på svensk flyktingpolitik. Han föreslår att ärendena ska avgöras i domstolar så att det blir "mindre av ett lotteri om de ska få stanna kvar i landet". Kanske vore det mindre av ett "lotteri" om Sverige sluppit alla dessa grundlösa asylansökningar - som fallet Shekarabi - och om detta ledde till att de med verkliga skyddsbehov kunnat erhålla bättre stöd än idag.
Shekarabi påstår att han levt "bland de allra mest marginaliserade, på samhällets lägsta trappsteg", trots att det inte inneburit några större problem för honom att återvända till Storbritannien.
Ardalan Shekarabi utgör ett levande bevis på den svenska flyktingpolitikens totala misslyckande; en grundlös asylansökan, ett otal överklaganden, snyfthistoria i media, asyl av humanitära skäl, anhöriginvandring.
|
|