På DN:s kultursida den 1.2.96 angriper Ronny Ambjörnsson "den tysta majoriteten" i flyktingpolitiken. Hans utgångspunkter är två:
1. En majoritet av svenska folket stöder regeringens beslut om avvisning av Åselekurderna
2. Denna majoritet märks inte i den offentliga debatten.
Så långt har ju Ambjörnsson rätt, men sedan drar han den helt förbluffande slutsatsen att denna majoritet själv vill vara tyst. Den framträder ogärna, tror han, för att försvara sina åsikter.
Så sent som den 29/1 fick vi en retur från samma kultursida där Ambjörnsson nu skriver, ett bidrag som försvarar regeringens flyktingpolitik. Även till debattsidorna har vi sänt artiklar i Åseleaffären, i alla rikstäckande dagstidningar. Samtliga har kommit i retur. Under 1995 har vi sänt artiklar till så gott som varje "debatt-sida", särskilt till DN Debatt. Men man tar inte in våra inlägg.
Och vi är långtifrån de enda förespråkare av en retriktiv flyktingpolitik som gjort denna typ av erfarenhet.
MED DETTA vill vi ha sagt: när inga artiklar når läsarna, när inga bidrag publiceras - då beror det inte på att tidningarna inte har fått några bidrag! Det beror istället på "grindvakterna" - i invandrings- och flyktingpolitiken tillåter redaktörerna bara en åsiktsriktning att komma fram.
Ambjörnsson har alltså fel, när han tror att "den tysta majoriteten" vill vara tyst. Vi är tysta, javisst - men vår tystnad är påtvingad!
Över till nästa punkt i Ronny Ambjörnssons kritik. Han skriver att den opinion vi representerar "är svag, därför att dess värderingar inte stämmer med den mödosamt vunna moral, som hör till den offentliga debatt...utan vilken demokrati vore mekanisk effektuering av tillfälliga majoriteter."
Finns anständighet och moral bara hos dem som förespråkar en "generös flyktingpolitik"? Saknas det sakligt hållbara skäl hos dem som hyser en annan uppfattning? Tydligen uppfattar Ambjörnsson saken så.
Vi menar att han återigen har fel. Det finns flera sakliga skäl, starka skäl, för en annan flyktingpolitik än den som massmedia propagerar för:
1. Demokrati
Opinionen för en restriktiv flyktingpolitik är inte tillfällig. Enligt samstämmiga mätningar under de senaste åren ligger den kring 60%. Den senaste mätningen indikerar en skärpning, dels såtillvida att den andel som är starkt uttalad i restriktiv riktning ökat, dels så att andelen "restriktiva" ökat särskilt bland högutbildade.
Denna opinion ligger alltså stabil, eller t.o.m. växer. Detta trots att bara ena sidan tillåtits komma till tals i debatten. Detta trots att massmedia återkommande driver kampanjer i frågan. Är inte detta anmärkningsvärt?!
Den flyktingpolitik som i praktiken bedrivits under de senaste 10 åren har dock gått i rakt motsatt riktning. Antalet beviljade uppehållstillstånd åt asylsökande, plus kvotflyktingar, ökade från 7.000 år 1985 till 44.000 år 1994. Sverige intar förstaplatsen i Västeuropa, i uppehållstillstånd åt asylsökande per tusen invånare.
Man kör alltså över en uttalad folkvilja. Man respekterar inte vanliga svenskar.
2. Ekonomiskt ansvar framåt
Flyktingpolitiken är dyr, och den finansieras med lånade pengar. En färsk ESO-rapport beräknar kostnaden till 17-20 miljarder årligen. Samtidigt har Sverige en statsskuld på cirka 1.500 miljarder, där ränteutgifterna blivit till en stor utgiftspost i statsbudgeten.
Man tar inte ekonomiskt ansvar. Framtida generationer får betala.
3. Ekonomiskt ansvar idag
Redan idag dras dock svångremmen åt, pga de ekonomiska problemen. Till dem som drabbas hör då inte minst pensionärer, barnfamiljer och lågavlönade.
De som propagerar intensivast för en generös flyktingpolitik slipper själva ofta billigt undan, många gör sig rentav en förtjänst på denna politik.
4. Socialt ansvar
Den alltför omfattande invandringen under kort tid har resulterat i en soppa av segregering, språksvårigheter och skolproblem, i arbetslöshet, kriminalitet och motsättningar. Journalisterna själva skriver nu om vissa bostadsområden som "tickande bomber".
5. Effektivitet
Det kostar ett mångfalt högre belopp att hjälpa en flykting i Sverige jämfört med att hjälp en i närområdet. Till detta kommer att bara en mindre del av dem som lyckas utverka uppehållstillstånd i Sverige verkligen är flyktingar.
Detta gör vår flyktingpolitik ineffektiv. För halva beloppet skulle vi kunna rädda många fler. Med en ändrad inriktning skulle vi också i högre grad kunna nå verkligt behövande.
Hur har det kunnat uppstå sådana motsättningar i Sverige kring flyktingpolitiken? Hur har vi kunnat få en situation, där den elit som har tillträde till den offentliga scenen unisont predikar en linje, medan folk i allmänhet anser något helt annat?
Vi tror att en förklaring ligger i begränsningen i perspektivet hos denna elit, i kombination med bristande insikt om denna begränsning. En begränsning behöver ju inte få allvarliga konsekvenser, om man bara är medveten om denna begränsning, och försöker vara lyhörd. Men här finns en självtillräcklighet som blockerar.
Bakom de moraliskt höga tonerna, bakom folkföraktet i flyktingpolitiken, ligger en oförmåga att se frågans komplikationer. Man inser inte att det finns ett dilemma i sammanhanget, som gör att det inte finns några beslut som är bra för alla.
När de anställda på en arbetsplats "jublade" över verkställandet av beslutet att avvisa Åselekurderna så behöver det faktiskt inte röra sig "ondska". Troligare är att man gladde sig åt en regering som äntligen lyssnade på folket, som stod emot media-etablissemanget och som försökte bedriva en konsekvent flyktingpolitik.
De flesta svenskar anser att vi ska ge asyl åt verkligt förföljda och skyddsbehövande, men man ställer inte upp på att Sverige ska ta emot var och en som föredrar att bo i Sverige framför i andra länder.
Även om Sveriges befolkning skulle fördubblas, så kan detta absorbera bara en månads befolkningsökning i världen.
Det har bedrivits en massiv mediakampanj för att familjerna Gumuscu/Sincari ska få stanna i Sverige, men vad är logiken i denna ståndpunkt?
Antingen anser man visserligen ska vi ha en reglerad invandring till Sverige men för just dessa människor ska undantag göras, trots att de saknar skyddsbehov. Eller så anser man att vi ska ha en fri invandring alla som så önskar ska få komma hit, och bli försörjda av landets skattebetalare.
På denna punkt har förespråkarna av högre moral inte behövt svara på frågor. Personer med frågor har ju inte släppts fram i media.
Jan Milld
Anders Sundholm
