Engqvist och psykvården Ur ett inlägg av socialminister Lars Enqvist (s) i riksdagsdebatten om psykvården den 6/10-03:
"Herr talman! När jag lyssnar på Alf Svensson reflekterar jag över hur snabbt man kan byta perspektiv beroende på var mediebelysningen för tillfället befinner sig.
Den 6 augusti fick jag en fråga från Kristdemokraterna med utgångspunkt från ett ganska uppmärksammat fall. En ung pojke, 18 år gammal, hade varit tvångsvårdad i 63 dagar. Frågan handlade om ifall jag var beredd att ompröva tvångslagstiftningen för att förhindra denna typ av övergrepp. Jag svarade då som jag gör nu att jag inte är beredd att ompröva detta. Jag tror att det behövs ett mått av tvång. När problemet nu plötsligt belyses från andra hållet kan Alf Svensson här säga att vi inte har tänkt på att utöka tvånget. Vi behöver mer tvång."
Den kristna tidningen "Världen idag" kommenterar detta den 17/10 -03:
"Uselt, Engqvist
Socialminister Lars Engqvist utnyttjade 18-årige Carl Johan i riksdagsdebatten om psykvården i Sverige. Han anklagade kristdemokraterna för inkonsekvens när de i augusti frågade Engqvist om det fanns anledning att se över tvångslagstiftning för att förhindra denna typ av övergrepp, och nu istället kräver hårdare tag.
Lars Engqvist borde ha nog med förstånd att se till den vida skillnad som råder mellan de två debatterna.
Carl-Jphn var tvångsomhändertagen för sin trosövertygelse och itne för att han var våldsbenägen. Carl-John var varken farlig för sig själv eller sin omgivning. Han älskade sin tro. Och då ska man inte behöva låsas in i ett land med religionsfrihet.
De fallen som kristdemokraterna nu i debatten lyfter fram handlar om något helt annat. Om personer som måste låsas in för att de är livsfarliga för både sig själva och sin omgivning.
Men de får inte plats på psykvården. På Huddinge var platsen upptagen av en man som älskade sin tro. Och de farliga fick gå lösa..."
I flera av de fall när psykstörda begått allvarliga våldsdåd under år 2003 har de dessförinnan försökt komma in och få vård, men avvisats pga platsbrist.
Parallellt med detta har man tagit en person mot dennes vilja, en person som inte visat några tecken på våldsbenägenhet. Han var inte farlig för någon.
Även bortsett från övergreppet i det senare fallt - som för tankarna till hur man i Sovjetunionen stämplade dissidenter som mentalsjuka och spärrade in dem - rör det sig om en totalt bakvänd användning av begränsade resurser.
Ovanpå detta nu denna hållningslöshet av socialminister Engqvist.
|
|