Telegram - månadsvis

April -98

Mediamakt

Vad och vem styr svensk flyktingpolitik? Möjligen har media ett visst inflytande i sammanhanget, och möjligen är fallet med de två ugandiska barnen ett exempel på den saken.

I radioprogrammet "Efter tre" framkom att journalister spelat en aktiv roll i att organisera demonstrationer av barn.

Ungefär som Aftonbladets bilder för inte länge sedan, på unga uniformsfetichister.

Frågor

Hur kom dessa ugandiska barn till Sverige? På vilka grunder kom deras släktingar hit? Har utlänningsnämnden haft tillgång till någon viktig information som inte framkommit i media? Hur kunde nämnden, med denna nye ordförande, med utpräglat generös profil, fatta ett sådant beslut? Det finns många frågor i sammanhanget.

Så här skriver DN den 2/4 -98:

"För två och ett halvt år sedan, i november 1995, kom inte mindre än åtta barn till den svenska ambassaden i Kampala och hävdade att de hette Okumu. Alla hade också identiska födelsebevis utskrivna samma dag.

Barnen vill till Sverige och sökte uppehållstillstånd, eftersom deras pappa Kenneth redan hade det.

Men ingen av dem, inte heller Brian och Faidah, fick komma till Sverige...

Hur Brian och Faidah sedan kommit till Sverige är det ingen på den svenska ambassaden som vet, eftersom något visum till dem inte utfärdats i Kampala och inte heller på den svenska ambassaden i Nairobi."

Omättliga media

I radiogprogrammet "Gomorron världen" fick en panel bestående av tre dagstidningsredaktörer diskutera fallet med de två ugandiska barnen, under rubriken "massmedias makt över flyktingpolitiken".

Rubriken lät antyda möjligheten av ett kritiskt perspektiv, men detta uteblev helt. De tre debattörerna var överens om att ingen kritik fanns att rikta mot media för dess agerande i det aktuella fallet, inga betänkligheter fanns om att media kanske har för stor makt i dessa sammanhang.

Den reflexion som gjordes, och som på sitt sätt kanske var kritisk, var att media bara kunde hjälpa ett fåtal personer genom sina insatser - de flesta PUT-sökande förblir anonyma.

Den samstämmiga slutsatsen från debattörerna blev att själva reglerna och tillämpning av reglerna måste bli sådana, att media aldrig behöver ingripa. Med andra ord: varje gång ska myndigheterna fatta "positiva" beslut när det finns barn och humanitära aspekter med i bilden.

VAD DENNA DEBATT signalerar är en upptrappning. Redan har man uppnått är att drastisk utvidgning av asylgrundande skäl. Nästa steg blir tydligen att människor i stor omfattning ska få stanna även utan asylgrundande skäl, nämligen på humanitära grunder. Med dessa kommer sedan en andel anhöriginvandrade.

Så går diskussionen i Sverige efter att vi har facit, efter att larmrapport efter larmrapport kommit, om konsekvenserna av den invandring som skett. Massmedia utgör en säkerhetsrisk, redaktörerna en samhällsfara.

Westindoktrinen

Charles Westin är professor i invandringsforskning. Den 31/3 har han ideologiskt inlägg på DN Debatt, med utgångspunkt från fallet med de två ugandiska barnen. Rubriken på inlägget lyder "Avvisningen ett stöd åt nynazister".

Den tes som Westin driver är alltså denna: Helt bortsett från vad som är bra för dessa barn och vad som är en humanitär och/eller bra flyktingpolitik, bör dessa barn få stanna - för rasisternas skull.

En avvisning skulle nämligen innebära att "spela rasisterna i händerna". Det säger sig självt, att något sådant bör inte ske.

Med kännedom om hur ordet "rasist" numera används i korrekta kretsar får väl antagas, att Westin till rasisternas skara räknar både Blågula Frågor och alla andra organisationer som försöker verka för en restriktivare flyktingpolitik.

Logiken i denna doktrin som Charles Westin lanserar blir att vi alla bör lägga ned vår verksamhet - då ökar vi möjligheterna till en restriktivare flyktingpolitik.

"Svensk häktad"

Rapporterna har duggat tätt på sistone, om svenskar som burit sig illa åt, och ger Sverige dåligt anseende utomlands.

"Svensk häktad i Norge" förtäljer en en notis-rubrik i DN den 5/4. I texten, författad av Lars Johansson, talas närmare bestämt om "en svensk medborgare i 40-årsåldern". Brottet var haschsmuggling: "nästan 100 kilo hasch påträffades i mannens bil... Mannen tros ingå i en större liga."

En del uppgifter lämnades alltså om denne svensk, men var det inte en detalj som Lars Johansson hade glömt?

Nog blir en och annan läsare nyfiken på om det var en "svensk" i bemärkelsen infödd svensk, eller om det var en utlänning som lyckats förvärva ett svenskt medborgarskap (som alls inte är svårt - man behöver inte ens kunna tala svenska).

"Svensk läkare"

Tidigare (den 22/2) skrev DN om en 52-årig svensk läkare som inte utlämnas till Norge. Han är misstänkt för sexuella övergrepp mot sju norska kvinnor.

Konsekvent talades om mannen som bara en "svensk läkare".

Ingenstans framskymtade i den notisen att mannen i själva verket är är afrikan, från Eritrea.

"Svensk terroristmisstänkt"

I Sydsvenskan den 7/3 återfinns en artikel med rubriken "Gripne svensken välkänd för Säpo".

Denne svensk var gripen därför att han misstänktes arbeta för den algeriska terrororganisationen GIA. I artikeln sägs dock att mannen faktiskt är född i Algeriet.

Vidare: "Algeriets regering har anklagat flera europeiska länder, däribland Sverige, för att genom en släpphänt asylpolitik ha blivit baser för algerisk terrorism."

Här måste konstateras att det är värre än så. Det handlar inte bara om beviljande av uppehållstillstånd, det handlar också om hur lättvindigt man delar ut svenska medborgarskap.

Var går gränsen?

"HANDIKAPPAD POJKE HOTAS AV AVVISNING".

Så löd rubriken på en DN-notis, ett TT-telegram, den 9/4. Ur texten:

"En 14-årig handikappad kurdisk pojke hotas av avvisning. I utlänningsnämndens beslut står att samhällets intresse att reglera invandringen ska gå före barnets bästa.

Pojken kom till Bollnäs och sin farbrors familj för sju månader sedan då farföräldrarna skickade honom till Sverige. De gamla orkade inte längre ta hand om honom eftersom han inte kan gå själv utan måste bäras. Hans friska syskon är dock kvar i turkiska Kurdistan."

Blågul kommentar

Ser man bara till barnets bästa, låter man humanitära skäl vara avgörande, då kan beslutet bara bli ett - pojken bör få stanna.

Frågan är dock mer komplicerad än så, av två skäl:

1. Blir en praxis etablerad, att handikappade och vårdkrävande barn i olika länder kan sändas till Sverige, och att vi tar över ansvaret för dem om de bara lyckats sätta sin fot på svensk mark - då kan detta snart leda till ett stort antal liknande fall.

2. Svensk sjukvård och vård av gamla går redan på knäna - det råder en konkurrens om resurser. Mer humanitet gentemot barn från andra länder leder till mindre av humanitet gentemot svaga grupper av svenskar.

I fallet med det kidnappade paret i Dagestan var Pierre Schori klar över situation. Ser man bara till det enskilda aktuella fallet, då kan skälen i och för sig väga över för en generös/mjuk linje. Men man måste se längre än så, eftersom en sådan linje med stor sannolikhet resulterar i nya kidnappningar.

Situationen blir principiellt densamma med vårdbehövande barn som skickats hit från andra länder.

Frågan är dock om Pierre Schori kan inse det.

Gränslös sanslöshet

Stockholms kommun har upprättat en "mångfaldsplan", framgår det av en DN-artikel den 9/4. Innebörden av denna plan anges i fyra punkter:

1. Ingen etnisk diskriminering får förekomma i Stockholms stad

2. Staden ska på ett aktivt sätt arbeta för att personer med olika bakgrund anställs

3. Genom särskilda program ska staden öka antalet chefer och personal på mellannivå med utländsk bakgrund

4. Under 1998 ska alla nämnder och bolag formulera sina egna program för ökad mångfald.

Finns inte här en självmotsägelse? Strider inte den första punkten mot de övriga punkterna? Blir det inte fråga om just diskriminering, av etniska svenskar, för att uppnå detta mål av "mångfald"?

"Våra egna mätningar visar att var tredje Stockholmare med utländsk bakgrund inte tycker att deras kunskaper och erfarenheter tas tillvara", säger Stig Hanno, chef för integrations- och arbetsmarknadsenheten i Stockholm. Men har några motsvarande mätningar gjorts beträffande etniska svenskar i Stockholm?

Finns inte anledning förmoda, att ett motsvarande förhållande kan gälla där?

"CHEFER HAR OFTA SVENSK BAKGRUND" konstaterar en mindre artikel invid, liksom den första skriven av Anders Orrenius:

"Trots att 20 procent av Stockholmarna har utländsk bakgrund är det väldigt få invandrare som har några framstående positioner i kommunen. Bland tjänstemännen på stadsledningskontoret, där Stockholms stads viktigaste beslut fattas, är endast nio procent födda i ett annat land. Det visar en utredning av Usk, utrednings- och statistikkontoret vid Stockholms stad."

"Väldigt få" - vad jämför Orrenius då med? Vilket annat land har en högre andel utlandsfödda på höga positioner?

Tydligen ska målet här vara att andelen i ledande positioner måste motsvara andelen i befolkningen. Är 20 procent av stockholmarna utlandsfödda, då ska 20 procent av cheferna på toppnivå också vara utlandsfödda.

Logiken i detta resonemang blir att om Kina skulle drabbas av inbördeskrig och Stockholm få ett kraftigt flyktingtillskott, så att var tionde invånare är en kinesisk bonde - då skulle detta kräva ett omedelbart genomslag i kommunens förvaltning.

Självklart tar det tid att komma in i ett nytt samhälle, det är inget konstigt med det!

Laglöshet?

Ett nytt begrepp har dykt upp i medias nyhetsartiklar: "paragrafmänniskor". Begreppet användes i samband med de två ugandiska barnen, som riskerade avvisas till Uganda.

Med begreppet avses uppenbarligen personer med arbetsuppgift att försöka tillämpa lagar och paragrafer.

Begreppet har en tydligt negativ klang och budskapet kan tolkas på två sätt:

1. En välvillig tolkning är att paragrafmänniskor är onödigt rigida och fantasilösa, mer av empati och en generösare tillämpning av paragraferna efterlyses.

2. Utrymme lämnas dock för även en annan tolkning. Det ska alls inte finnas människor som ägnar sig åt att tolka lagar och paragrafer.

Men i så fall behöver vi väl inte heller paragrafer?

Lösningen på ett dilemma?

Vid många tillfällen - nu senaste i samband med massmedias kampanj kring de två ugandiska barnen - har det framkommit att det finns ett utbrett engagemang bland svenskar för avvisningshotade barn. Det finns uppenbarligen en vilja hos många att manifestera generositet, en önskan att få visa sig från sin bästa sida.

Samtidigt finns andra svenskar, som är mindre entusiastiska. Ofta är detta svenskar som själva befinner sig en utsatt position och som befarar att det blir de som på ett eller annat sätt får betala. De upplever att de generösa är generösa med andras pengar.

Häri ligger naturligtvis ett dilemma. Hur lösa detta?

Vad som skulle behövas är en konstruktion som reglererar att den generositet som de generösa förespråkar står någorlunda i paritet med vad de själva kan och vill bidraga med.

LÖSNINGEN skulle kunna vara inrättandet av en fond. Dit man får betala pengar, eller förbinda sig att över en tidsperiod göra regelbundna inbetalningar av en viss storleksordning.

Utifrån läget i fonden kan sedan avgöras hur många uppehållstillstånd som ska beviljas på humanitära grunder. Eller vilka som ska väljas - vårdkrävande fall kommer ju att kosta mer, då blir det plats för färre.

Grundiden är alltså att man så att säga "rättar mun efter massäcken". Fonden skapar en kvot, och storleken på denna kvot kan påverkas av envar - genom att man personligen skänker pengar eller undertecknar förbindelser om att skänka pengar. Egna, skattade, pengar.

Då skapas bättre möjligheter för en generös flyktingpolitik, utan att det behöver leda till sådana motsättningar inom det svenska samhället. Risken minskar att grupp ställs mot grupp.

Susanne Reuter

Skådespelerskan Susanne Reuter tillhör dem som vill gå allra längst i generositet. I en tidningsartikel häromdagen uttrycker hon uppfattningen att barn alltid ska få stanna i Sverige, om detta bara är vad de själva vill.

Varför inte uppkalla fonden efter henne? Ge den namnet "Reuter-fonden"!

Destruktivt?

I polemiskt nit tillgriper de korrekta ibland argument, som även i de egna leden måste framstå som skruvade.

Ett exempel refereras av Lars Berglund i Sydsvenskan den 3/3 -98. Om pläderingen från några företrädare för Röda Korsets Malmödistrikt skriver han:

"Mattsson, Hägelmark och Zubicky påstod i sin artikel att det är destruktivt med etnisk homogenitet. Med en sådan inställning hamnade de i ett egendomligt resonemang som legitimerar ett angrepp mot vad de betecknade som en 'onaturlig homogenitet'. Vi etniska svenskar skulle tydligen lida av ett sådant onaturligt tillstånd. Mångetniciteten skulle vara bättre för fredens skull, enligt deras resonemang."

"Låt oss sätta in Mattssons och hans vänners resonemang i ett större perspektiv. Med deras retorik blir alla homogena befolkningar såsom t ex tibetaner, papuaner, indianer, maorier, japaner, finländare, skandinaver, aboriginer, bushmän, pygméer och samer onaturliga på grund av sina genetiska sammansättningar. Har man en sådan åsikt är det lätt att hamna i föreställningen om att alla s k homogena folk snabbt bör blandas upp med andra folk för att bli riktigt naturliga."

"Viljan till mångfald kan hamna i samma hemskheter som viljan till rasrenhet.... Man får hoppas att retoriken i ungdomarnas artikel beror på oförstånd. Men den visar ändå hur lätt det är att falla in i rasistiska mönster med förment goda avsikter, precis som nazisterna gjorde."

Handikappade intervjuare

Johan Ehrenberg, ETC-redaktörn, var intervjuad i P1 den 18/4, "Lördagintervjun".

Ehrenberg fick frågar kring upplåning, skuldsättning och statsskuld. Hans linje är offensiv: i en situation av arbetslöshet är det fel att betala av på statsskulden, det är till och med OK att låna upp mer.

På journalisternas attacker blev hans återkommande svar: "Det beror på vad man använder pengarna till!"

Med andra ord: används de lånade pengarna till produktiva investeringar, då är det ekonomiskt sunt. Då kan man senare betala igen, med ränta. Inga problem.

Vad journalisterna inte frågade eller påpekade - förhindrade av sin politiska korrekthet - var att verkligheten ser annorlunda ut. En halv miljon människor har invandrat till Sverige sedan mitten av 80-talet och de flesta av dessa har hamnat i bidragsberoende. Mycket av pengarna sänds dessutom utomlands, ger inga spin-off-effekter i den svenska ekonomin. Detta ligger fjärran från produktiva investeringar.

Ehrenbergs resonemang skulle möjligen kunna tas på allvar, om han reagerade mot detta slöseri. Men det gör han inte, för i denna fråga är också han politiskt korrekt.

Merit Wager

Och hur är det flyktingadvokater och motsvarande? Hur är det med Merit Wager? Har hon hon klart för sig, att det finns ett samband mellan inkomster och utgifter?

Merit Wager var ju ombud för Schakeri, iraniern som begick självmord (när hon fick reda på självmordsförsöket larmade hon Expressen istället för ambulansen). Wager tillhör de mest militanta i kampen för en generösare flyktingpolitik.

Den 4/2 -98 hade Merit Wager en insändare i DN under rubriken "Inte mycket kvar efter skatt". Wager anser att skatterna är för höga, förespråkar skattesänkningar.

Vem ska betala för denna generositet, om inte ens Wager själv vill medverka?

Olika slutsatser

I mitten av mars gick det våldsamt till på flyktingförläggningen i Flen, Jättunaförläggningen. Fem kurder blev knivhuggna av georgier och måste föras till sjukhus, en med livshotande skador. Polisen i Flen vittnar om att detta inte är någon engångsföreteelse, de får göra ständiga uttryckningar till flyktingförläggningen.

Med anledning av detta måste man fråga sig: Vad det är för människor som numera tar sig till Sverige och söker asyl?

Under 70-talet var bilden ganska tydlig. De latinamerikaner som kom hit flydde för sina liv, de förföljdes på grund av sin politiska aktivitet, sina försök att skapa en bättre framtid för sitt folk. Det var till stor del en elit vi fick hit, hederliga människor som inte ville bli en belastning för det land som tog emot dem.

Den nu aktuella strömmen av asylsökare har tydligen en annan sammansättning. En hel del är helt enkelt kriminella element.

Denna slutsats stärks av vad som tidigare framkommit genom material som Blågula Frågor fått tillgång till:

rapporter från SIV respektive RPS (redovisat i boken "Lagom är bäst!")

Eva Bergqvists skrift "Granne med SIV"

brev från Bo Liljeroos.

MEN DET VISAR SIG, att man kan dra diametralt motsatta slutsatser av det som inträffat på denna flyktingförläggning.

Riksdagsledamoten Ulla Hoffman (v) anser att problemet ligger i alltför låg standard: trångboddhet samt otillräckligt antal toaletter och duschar. Problemet är så att säga svenskt.

Vi satsar inte tillräckliga resurser.

Lättskrämd minister

I Mosaik den 21/4 deltog bl.a. Magnus Karaveli och Lars Engqvist, vår nye integrationsminister.

Engqvist fann i slutet av programmet Karavelis tankar "skrämmande".

Ministern hade ändå kommit fram till att det var bättre att möta sådant i öppen debatt, än att förbjuda. Den socialdemokratiska strategin är: "upplysning"

Ombedd att precisera vad i Karavelis resonemang som varit så skrämmande förklarade Engqvist att det gällde utgångspunkten hos denne, att det finns ett "vi".

Det finns inte "vi och dom", menade Engqvist. Att tänka så är farligt.

Med andra ord: vi svenskar finns inte.

Om detta ska vi nu upplysas.

Inkonsekvens (1)

MEN HUR stämmer detta Mosaik-uttalande från Engqvist med vad samme Engqvist sade för bara någon vecka sedan, som helt nytillträdd minister?

Han sade att det är framförallt vi svenskar som måste ändra våra attityder.

Där existerade vi alltså.

Inkonsekvens (2)

FÖR ÖVRIGT fanns i själva Mosaik-programmet en mycket tydlig uppdelning i "vi och dom", eller mer exakt "vi och han".

"Vi" bestod där av alla andra, förutom Magnus Karaveli. Vid sidan av Lars Engqvist ingick i denna vi-grupp Alexandra Pascalidou (programledare), Rawia Morra (poet/debattör), Henning Mankell (författare), Åke E. Andersson (framtidsforskare) och Kelly Tainton (artist).

I vi-gruppen framstod ingen persons resonemang eller uppträdande som "skrämmande" för Lars Engqvist. I varje fall inte så att det ledde till något påpekande från ministern.

Respekt och tolerans?

Nämnda Mosaik-program var illustrativt - det visade vad det mångkulturella kan betyda i levande livet.

Rawia Morra anlitades även denna gång - precis som den 15 april 1997 - att vara en slags torped, och omväxlande göra aggressiva utfall, omväxlande håna och locka fram skrattsalvor.

I ett avseende var Pascalidou tydligen ändå bränd sedan den 15/4 -97 - det räcker inte med att vara 4 mot 1. Denna gång var man 6 mot 1.

Utan lösningar

I senaste numret av Fri Information - ett digert dubbelnummer - kan man hitta ett citat från Leif Blomberg i en riksdagsdebatt den 2/12 -97:

"Jag har både hört och läst väldigt mycket om vad Juan Fonseca säger. Varje gång talar han om vilket elände det är här i Sverige. Han talar om samhällets baksida. Det är bra att vi får veta och se hur det är. Men någon gång skulle jag från Juan Fonseca vilja få konkreta förslag om vad vi skall göra åt detta problem. Som en betydelsefull socialdemokrat borde Juan Fonseca i debatten bidra till att det också går att hitta lösningar."

Svaret från Fonseca blev förtörnat, han upprepade hur mörkt läget är, men några lösningar kunde han fortfarande inte ange.

Se vidare "De god-kända": "Mediale Juan"

"Invandrare"?

Ett annat äldre material, som fortfarande är aktuellt: Thomas Idergaard, MUF-ordförande hade en debattartikel i Hallands-Posten den 17/12 -97, under rubriken "Invandrarfientlig utredning".

Idergard polemiserade mot s-politikern Lena Gonäs, som varnat för att öppna gränser mot öst kan leda till en omfattande arbetskraftsinvandring från andra sidan Östersjön, med tanke på skillnaderna i löneläge där mot här.

Idergards tes var att ett sådant resonemang är invandrarfientligt.

Möjligen skulle kunna hävdas att Gonäs´ resonemang är negativt för den som i en framtid, med öppna gränser, skulle ha blivit invandrad. Och i den bemärkelsen "fientligt" - om man nu ska använda ord så slappt som sker i politiskt korrekta kretsar.

Men "invandrare"? Är man invandrare redan innan man faktiskt har migrerat?

Eller syftar Idergard på dem som redan idag är invandrade till Sverige? Skulle Gonäs linje drabba dem? Det kan man inte säga, det är snarare tvärtom! En omfattande östinvandring skulle ju skapa hård konkurrens om okvalificerade arbeten i Sverige - både pressa lönenivåer och leda till fler arbetslösa.

Eller tänkte Idergrad så här: "invandrare" är både de som redan invandrat och de som i en framtid kan tänkas invandra till Sverige? Är det fråga om en enhetlig grupp, med gemensamma intressen?

I så fall ger Idergard prov på ett kollektivistiskt tänkande, av fundamentalistiskt slag.

Nationalism farlig?

Erik Blix varnar i sin Metro-kolumn i veckan, för ett antal -ismer, därbland "nationalismen". En insändarskribent ger honom mothugg vad gäller egoism och/eller ekonomism, men instämmer beträffande nationalism. Den är verkligen farlig.

Vad är det då man talar om? Vet man själva det? Det kan väl inte vara nationalism i bemärkelsen demokrati och gemensamt ansvarstagande för vårt lands framtid?

Det måste vara någon annan form av nationalism, men det klargörs inte.

Se även "Tre citat".

"Stolthet"

I Helsingborgs Dagblad den 19/4 skriver Karl Steinick bitskt och ironiskt om dem som känner "stolthet" över att vara svensk, under rubriken "Lingonsylten tillkomme oss alla":

"Den nye integrationsministern debatterar i radion med en nationalist och det talas om stoltheten över det svenska.

Vadå stolt? Vore det inte bättre om alla nöjde sig med att vara stolta över egna prestationer. Hur kan man känna stolthet över något man inte åstadkommit själv? Stolt över vad? Över lingonsylt? Över Strindberg? Över Gustav Vasa?

Den senare är det väl som skåning svårt att vara stolt över i så fall, och Augusts verk var trots allt hans, det har varken du eller jag eller integrationsministern del i.

Lingonsylten tillkomme oss alla, skinnskalle som korvätande kurd."

Det ligger något i detta. Men i konsekvensen namn ska vi svenskar heller inte behöva skämmas över vad andra gjort - t ex vad de tyska nazisterna gjorde mot judarna på 30-talet.

Det är ett aningen fyrkantigt uttryck, det där att "känna stolthet". Vad det egentligen handlar om är ju att man ska få ha en sund självkänsla. Den som har det behöver inte leta efter någon som är svagare att ge sig på, behöver inte hävda sig genom att trampa på andra.

Däremot vågar man stå för en egen uppfattning, även när det inte är populärt.

Med tårar som vapen

"JAG GRÄT NÄR JAG INTE FICK VARA KVAR", så lyder rubriken på en helsidesartikel i Aftonbladet den 25/4. Den handlar om Alexandra Pascalidou, som inte får vara kvar som programledare för Mosaik - trots att hon själv vill det.

Så här säger hon till AB:s reporter, Anita Hansson:

- Jag är knäckt av det här. Jag har varit sjukskriven efter de tidigare mordhoten och så kommer det här på toppen av allt.

- Det var viktigt för mig att visa mig och komma tillbaka efter att ha blivit hotad. Jag ville visa att jag inte var rädd.

VAD AFTONBLADET taktfullt förbigår med tystnad är att de hot som det här talas om tillkommit under medverkan av just Aftonbladet.

Under texten till en stor färgbild på Alexandra säger hon vidare:

- Jag grät och bad att få göra de sista programmen, men jag fick inte".

JÄMFÖR DETTA MED JABAR AMIN, som efter 7 månader som s-medlem krävde att få kommas med på riksdagslistan för socialdemokraterna i Västerbotten. Han är man, så han kunde inte gråta - men i princip var det samma typ av beteende. I princip la sig Amin på rygg, sprattlade och skrek: "Jag är invandrare! Ändå får jag inte som jag vill! Dom är dumma!"

"Vår nya skam"

"VÅR NYA SKAM", så heter den rubrik som Aftonbladet valt för sin senaste artikelserie. Som tidningen själv presenterar den:

"Vår historia har en rad skamfläckar.

o Nazitågen genom Sverige under andra världskriget

o Baltutlämningen 1946

o Tvångssteriliseringen av tusentals svenskar ända in på 1970-talet."

Och nutidens skamfläck är enligt Aftonbladet:

"Behandlingen av flyktingar under 1990-talet".

"Flyktingar"? Det handlade ju om människor som blev avvisade - för övrigt till enorma kostnader genom ofta chartrat flyg - alltså befanns de inte ha skyddsbehov.

Även för dem som faktiskt kan ha skyddsbehov är det rimligt att de söker asyl på närmare håll, än att man tar sig ända till Sverige, om man bor i Afrika.

"Hanteringen är ovärdig", lyder AB-rubriken den 28/4. Kanske det, avvisningar är nog svårt att gära till någonting lättsamt, i synnerhet när den som ska avvisas kan hitta på i stort sett vadsomhelst. (Polistidningen skrev för några år sedan om en kvinnlig polis som fick sitt ansikte förstört för livet, ett rakbldd skar upp hela hennes kind.)

Så vad är AB-journalisternas alternativ? Ska det alls förekomma några avvisningar? Ska Sverige ha ens ambitionen till en reglerad invabdring?

NATURLIGTVIS är det så, att många av dessa människor verkligen har det svårt, men Sverige kan inte åta sig att lösa hela världens problem. De begränsade resurser vi kan satsa, de ska sättas in där de kan hjälpa flest eller kan verka bäst förebyggande.

Och om vi svenskar återigen ska skämmas så förfärligt - hur blir det då med danskar, norrmän och finnar? Sverige är Europaetta i generositet.

Se för övrigt AB-artikeln "Sluta skämmas!", från 1995.

Populism

REDAN OMFÅNGET på Aftonbladets artikelserie är anmärkningsvärd. i över en vecka har serien pågått, med totalt över 50 helsidor.

När ska ett sådant mediautrymme ägnas enskilda svenskars problem? Finns det inte också svenskar som har det svårt?

Det verkar som om Aftonbladet hade förutsett den invändningen, för på framsidan den 28/4 lyder tjocka rubriker: "UNGA HAR INTE RÅD MED VÅRD - en av fem kan inte gå till tandläkaren".

Alltså: Aftonbladet står samtidigt på allas sida. Allt åt alla.

Vad man inte låtsas om, är att resurserna är begränsade. Skulle vår flyktingpolitik göras än mer generös, då skulle det bli än mindre pengar över för vård och annat, åt unga som gamla

Är det inte sådant som man brukar kalla "populism"?