Till Rättvistepartiet i Eskilstuna
Efter debatten på högskolan i Eskilstuna kom en person fram till oss och berättade att han hoppat av Rättvisepartiet några dagar tidigare. Skälet var att han hade en annan inställning än den som framfördes av Christer Bergström i media. Vi skrev sedan ett brev till er och hade hoppats få svar från ett medlemsmöte. Men i stället kom ett snabbt svar från Bergström vilket tyder på att ni knappast kan ha hunnit med att sammankalla medlemmarna. Vi tror inte att alla medlemmar i Rättvisepartiet kan ha samma inställning till denna fråga som Bergström, så därför önskar vi en reaktion från ett medlemsmöte.
Ni ser en risk i Sverigedemokraterna skulle kunna utvecklas till en militant rörelse, som med våld börjar förtrycka andra människor, som försöker beröva dem yttrandefrihet, mötesfrihet och andra demokratiska fri- och rättigheter.
Vi kan också se sådana risker - i någon mån från samma utgångspunkt som Rättvisepartiet, men framförallt från en rakt motsatt utgångspunkt!
Sverigedemokraterna har sina rötter i en politisk tradition där "marxism" och "vänster" utgör skällsord. Den fråga som för dem står i fokus - invandringen - rymmer också en stark laddning. Det finns inga garantier för att det inte inom SD kan finns medlemmar som i viss mån stämmer in på er beskrivning: man visar gärna upp ett demokratiskt ansikte, men bär på dolda värderingar av annat slag.
Det rymmer dock komplikationer - som vi ser det - att utifrån denna möjliga risk bestämma sig för att envar som har kritik mot den förda invandringspolitiken är att betrakta som "rasist", att rasister är antidemokrater och att de ska förtryckas.
DEN FÖRSTA KOMPLIKATION är att väldigt många medborgare i Sverige då drabbas - både genom strypt yttrandefrihet och strypt information. Därigenom påverkas också den förda invandringspolitiken, negativt. Dessutom kommer många medborgare att må sämre.
DEN ANDRA KOMPLIKATIONEN - sammanhängande med det sistnämnda - är att man på sikt frammanar det man ville förhindra.
Då har vi kommit till den risk vi inledningsvis syftade på. Risken är att ni i verkligheten gör Sverigedemokraterna till något som de idag inte är, men som ni - i stort sett felaktigt - påstår dem vara.
DEN TREDJE KOMPLIKATION är att ni som själva kallar er antirasister och tror er försvara demokratin i praktiken gör motsatsen, redan i dagsläget. Det är handlingarna som räknas, inte vilka etiketter man sätter på sig själv! Hat är hat. Hot är hot. Våld är våld.
Var hamnar man, om man tror alla människor om ont? Vart leder det, om man förutsätter att alla ljuger? Det rycker ju undan mattan för allt samtal, för varje överenskommelse, för allt civiliserat politiskt arbete.
Ni vill ta er rätten att avgöra vilka som ska få yttra sig. Då måste ju andra kunna göra samma anspråk rätten att få tysta er. Ja, med större rätt - eftersom ni öppet förkastar meningsmotståndares yttrandefrihet!
Det finns ingen bred motorväg inom politiken. Det finns inga enkla lösningar.
Sanningen är naturligtvis att Sverigedemokraterna rymmer olika individer, och att en stor del av dem - kanske en överväldigande majoritet - är goda demokrater. Vanliga svenskar, som reagerar mot en sanslös invandringspolitik. Det är inget orimligt antagande, mot bakgrund av att det just inte funnits något annat invandringskritiskt parti i Sverige, verksamt under hela 90-talet.
Sverigedemokraterna kan komma att växa och partiet kan komma att få politisk makt. Vilka krafter kommer då att prägla partiets agerande? Vill man undgå att det ska bli extrema krafter, då kan Rättvisepartiets agerande idag vara helt kontraproduktivt!
Vad som hänt under 1998 års valrörelse är ju att sverigedemokrater trakasserats och utsatts för våldsdåd, att deras bilar och annan utrustning förstörts och att torgmöten gång på gång fått ställas in pga hot. Detta har i ringa utsträckning uppmärksammats i media och några avståndstaganden har inte hörts från etablerade politiker, men så har det varit.
Vilka känslor skapar detta hos medlemmarna i Sverigedemokraterna? Vad blir partiets slutsatser? Det finns en risk att de börjar organisera någon form av skyddskår, för att kunna freda sig i ett läge när samhället inte erbjuder något skydd. En sådan kår skulle så småningom kunna utvecklas till något obehagligt.
Vi menar att endast demokratins metod kan värna demokratin. Dvs frihet och öppenhet, saklig dialog och ömsesidig respekt. Alla ska ha yttrandefrihet - samtidigt ska ingen kunna undgå berättigad kritik.
Anders Sundholm
