Vårt land styrs mot kaos och sammanbrott...
- nu startar vi kampanjen för SVERIGE!
Den missriktade flyktingpolitiken
Invandringspolitiken - d v s Utlänningslagens utvidgning av asylreglerna och den självutnämnda "moraliska elitens" inflytande på tillämpningen - kommer att åsamka Sverige oreparabla skador om ingen radikal kursändring sker. I korthet krävs på detta område följande åtgärder om katastrofen ska undvikas:
1. Asylrätten ska endast gälla absolut skyddsbehövande. Uppehållstillstånden ska initialt vara tillfälliga, för att eventuellt kunna permanentas i efterhand.
2. "Flyktinginvandring" i övrigt - humanitära skäl, sexuell läggning, anknytningar, etc - ska i princip helt upphöra tillsvidare.
3. Återvandring ska prioriteras och genom olika insatser möjliggöras för merparten av de senaste årens s k flyktinginvandrare. Främst de som på falska grunder erhållit permanent uppehållstillstånd (PUT), de som saknar skyddsbehov och inte heller är självförsörjande, bidragsfuskare, kriminella, våldsverkare, etc.
4. Svenskt medborgarskap ska kunna erhållas tidigast efter 10 års vistelse i Sverige. Detta efter klart redovisad vilja och förmåga till anpassning ifråga om språk, kultur och svenska normer i allmänhet.
Vår egna kommer i andrahand!
Även vid en generös definition har mindre än fem (5) procent av de invandrade flyktingstatus. Knappast någon enda av dessa kommer från vårt närområde. Istället är det ifrån Europas periferi och avlägsna världsdelar man målmedvetet passerat åtskilliga potentiellt skyddserbjudande länder för att nå Sverige och det generella välfärdssystemet.
De årliga kostnaderna för denna invandringspolitik kan utan överdrift beräknas till långt mer än 100 miljarder kronor. Då är inte följdkostnader i samband med brott och skadegörelse medräknade. Och heller inte det mänskliga lidande som offren åsamkats; såväl unga som utsatts för övergrepp som de många av våra åldringar vilka å det grövsta skändats i sina hem och på gator och torg. Vad det ekonomiskt kostar Sverige att företagare antingen avstår från att expandera eller etablerar sig utomlands istället, är kanske ännu svårare att beräkna.
För dessa på det "mångkulturella" samhällets altare offrade resurser, skulle vi istället kunna utveckla mycket av den välfärd som vi föreställer oss i ett svenskt Folkhem värt namnet:
- Våra egna gamla och sjuka kunde ges en god omsorg.
- Skola och barnomsorg kunde återupprustas i sin bildande och fostrande gärning.
- Skatteregler och företagsklimat i allmänhet kunde göras vänligare i Sverige.
- Skattetrycket för den enskilde medborgaren kunde lättas så att det bl a skapades en reell möjlighet för småbarnsfamiljen att själv välja om någon av föräldrarna ville stanna hemma hos barnen under åtminstone de första åren. Sannolikt skulle detta också höja födelsetalet i den svenska befolkningen.
- Polis, rättsväsende och försvar kunde tilldelas nödvändiga resurser.
Sverige styrs av hycklare fjärmade från verkligheten
Att sätta sitt eget land och folk i första hand är helt legitimt och ett högst naturligt handlande. En radikalt annorlunda flykting- och biståndspolitik, med hjälp-till-självhjälp på plats som ledstjärna, skulle i själva verket gynna de människor och samhällen ute i världen som behöver utveckla sin egen förmåga till självförsörjning. Detta till skillnad från den nu förda flyktingpolitiken vars främsta syfte är att skänka den hycklande och självutnämnda "moraliska eliten" en godhetsgloria. En politik som i verkligheten dränerar och hämmar utvecklingsländerna, stick i stäv med det arbete som FN´s flyktingkommissariat (UNHCR) prioriterar!
Flera omständigheter tillsammans är sannolikt förklaringen till varför det i Sverige inte har utvecklats någon organiserad protest mot de senaste årens fatala politik. Faktorer som vi i andra sammanhang upplever som positiva ligger oss antagligen i fatet nu. Så har nog det förhållandet att vi stått utanför de senaste krigen medfört att vi nu inte har samma grad av självbevarelsedrift som t ex våra nordiska grannar. Den fred och relativa harmoni som här under en period möjliggjorde den gemensamma välfärdens uppbygge - bl a grundat på förtroende visavi staten och politikerna - utvecklade sannolikt också naivitet och passivitet. Därav "vanligt folks" handfallenhet när vi nu drabbats av massinvandring och de styrandes svek och maktmissbruk.
Väljarna konfunderades av den splittrade oppositionen
Ian Wachtmeister och Ny Demokrati kunde visserligen när man profilerade sig på invandringsfrågan mobilisera ett stort stöd som förde dem in i Riksdagen vid valet 1991. En stor del av dess väljare upplevde dock att NyD - vid sidan av det interna bråk och inre sönderfall som efterhand åderlät partiet - i alltför hög grad prioriterade att hålla den sittande (borgerliga) regeringen om ryggen. Och framförallt att detta skedde på bekostnad av det löfte som man åtnjutit stort stöd för, nämligen att förändra flyktingpolitiken.
Efter NyD´s fiasko i 1994 års val och dess definitiva sammanbrott, gjorde Wachtmeister ett nytt försök i form av (d)et nya partiet vid valet 1998. Eftersom det föreföll orealistiskt att Wachtmeisters förtroendekapital nu skulle räcka för att klara 4 procent-spärren, kontaktade undertecknad honom för att efterhöra hans intresse av stöd i valrörelsen. Som ordförande i organisationen Folkviljan och Massinvandringen kunde jag ställa i utsikt för honom såväl praktiskt som ekonomiskt stöd, vid sidan av den väl så viktiga rekommendationen för våra medlemmar runt om i landet. Wachtmeister ignorerade dock erbjudandet och föredrog att "köra sitt eget lopp"...
Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI) bildades kort före valet 1998. Partiledaren Brynolf Wendt kontaktades också han och tillfrågades om det fanns intresse av en samordning som skulle gagna den opposition vars gemensamma nämnare var viljan att förändra invandringspolitiken. Inte heller här var man dock beredd att se utöver sina egna snävare partipolitiska intressen till förmån för skapandet av en kraft in i riksdagen som skulle kunna hejda Sveriges väg mot kaos.
Väljarna behöver ett (1) klart uppfattat alternativ
Det enda parti som prestigelöst ställde sig positivt, under allt det förhandlingsarbete som undertecknad bedrev med början våren 1997, var Sverigedemokraterna (SD). Följdaktligen kom aldrig någon samordning till stånd och inget av partierna i floran erhöll röster i närheten av det nödvändiga antalet. Vid tidsfristens utgång våren 1998 hade undertecknad insett att detta skulle bli en omöjlighet, varför ett längre tidsperspektiv för Sveriges räddning måste accepteras. Det enda av partierna som kunde bedömas som seriöst och ärligt var SD, vars riksdagslista jag därför lät mig nomineras på. Utan illusioner om stort väljarstöd då, men som en markering och förberedelse av arbetet inför nästa val.
Som det ser ut idag förefaller SD att bli i praktiken ensamt som alternativ till de i riksdagen etablerade partierna vid valet år 2002; Wachtmeister lär knappast göra ännu ett försök; NyD har fullbordat sin svanedans; SPI existerar visserligen ännu, men dess interna oenighet i invandringsfrågan har bl a lett till Brynolf Wendts avhopp.
Det som talar för SD´s möjligheter till framgång är partiets beslutsamma arbete för att bygga upp lokalorganisationer i landets alla kommuner. Detta av en medlemskader som genom sin - relativt andra partier - låga medelålder äger både entusiasm och framtidstro. Ungdomen till trots besitter kadern ett osedvanligt stort mått av både klokhet och bildning. Det som i ännu högre grad skiljer partiet från de etablerade är de aktivas totala avsaknad av personlig karriärlystnad och egenintresse. Helt frapperande är den stora ansvarskänslan för fosterlandet. Förtroendeingivande är också partiarbetarnas respekt och uppskattning visavi de generationer som danat Sverige, liksom omtanken om de som ska föra nationen vidare.
Dagens makthavare är mycket medvetna om att det i Sverige finns större objektiva förutsättningar för ett alternativt riksdagsparti än t o m i de länder ute i Europa där invandringskritiska partier nu röner stora valframgångar. Hittills har dock svårigheten att aktivera allmänheten och samordna oppositionen - samt massmedias ohämmade propaganda - förhindrat ett sådant genombrott i Sverige.
Massmedias roll kan inte överskattas i den process som fört Sverige så här långt på det multietniska kaosets väg. Det blir allt mer uppenbart att det i realiteten är journalister och TV- och tidningsredaktörer, i allians med en klick inom kultureliten, som styr politikerna. Som effekt av 68-rörelsen präglas idag redaktionerna av en Gramscivänster, vars skicklighet att manipulera allmänheten och beslutsfattarna vida överträffar det som erfarits i forna kommunistiska och fascistiska diktaturer.
Således kan vi räkna med fortsatt skrupelfria angrepp och subtilt manipulerande från massmedias sida gentemot varje embryo till opposition inför valet 2002. Sverigedemokraterna förblir av logiska skäl deras huvudmåltavla, även om det blir allt svårare för journalisterna att få direkta angrepp att framstå som legitima. Omvägen över långa utredningar om nynazistiska organisationer, för att i bisatser eller slutmeningar antyda kopplingar till SD, blir istället vanligare; "Guilt-by-association" är ett beprövat vapen från andra tider och häxjakter.
Det hederliga Sverige kan återställas
För att Sverigedemokraterna eller någon annan partibildning ska få ett tillräckligt väljarstöd i valet 2002 behövs det förmodligen någon kompletterande och opinionsbildande rörelse. Antingen fristående eller samordnad med partiet och dess valkampanj.
Inte heller någon sådan rörelse skulle undgå de "politiskt korrektas" bannstråle. Om emellertid rörelsen utgjordes av många och redbara personer, gärna med ett upparbetat anseende och uppskattning från allmänheten, så skulle med all säkerhet försöken att nedvärdera denna opinion slå tillbaka mot dem själva. Och när denna tröskel är passerad så kan vi förvänta oss att svenska folkets passivitet omvänds i ett sedan länge känt, men undertryckt, behov av reaktion!
Väl i Riksdagen kan sedan påbörjas det konstruktiva arbetet med att låta sunt förnuft och medborgarnas vilja bli vägledande för lagstiftning och reformer. Därmed kan vi åter hoppas att få uppleva ett Sverige vars gemensamma välfärd vilar på varje individs ansvarstagande och hederlighet - och kan se fram emot det Sverige där vi inte längre tvingas låsa in oss själva eller beväpna oss för att skydda liv och egendom..!
SVERIGE-kampanj för att rädda vårt land!
Makthavarna försöker med alla medel svartmåla Sverige och skuldbelägga svenska folket för att genomföra samhällsomvandlingen. Således har t ex Förintelsekampanjen uppenbart haft som främsta syfte att motverka opinionen mot dagens massinvandring till Sverige. Väldigt många människor i vårt land har emellertid stor insikt i hur det förhåller sig med det "mångkulturella" projekt som man försöker genomdriva. Frustrationen är stor inom alla de myndigheter där karriärorienterade chefers toppstyre och risken för repressalier tvingar personalen ute i verksamheten att under tystnad verkställa politikernas sanslösa dekret.
Högst troligt är att det också bland de många kultur- och underhållningsverksamma, vilka bidragit till att ge nationen sin karaktäristika och gett svensken något av sin identitet, finns en stor sorg och förtvivlan över den makabra förvandling som Sverige genomgår. Och helt säkert har en mycket stor andel av befolkningen - trots massmedias och politikernas propaganda - en intuitiv uppfattning om att det som håller på att ske med vårt land är alldeles galet.
Alla dessa krafter som tillsammans tveklöst utgör en stor majoritet av svenska folket har dock än så länge kunnat "hållas på mattan". Det maktutövande etablissemanget har sett till att varje enskild person eller grupp som dristat sig till att framföra kritiska synpunkter blivit fråntagen all heder och ära genom hårt vinklade TV-reportage och tidningsrubriker.
Samtidigt lever samma maktmissbrukare i konstant rädsla för att det i Sverige ska uppstå en samlad opposition i likhet med de rörelser i våra nordiska grannländer och ute i Europa vars framgångar i de allmänna valen nu påverkar ländernas politik i hälsosam riktning. Makthavarna är medvetna om att deras kontroll av medborgarna är till ända i samma stund som en enad front ger offentlighet åt sin avsikt att byta ut politikerna för att få en ändring på de mest angelägna frågorna i svensk politik.
Syftet med denna appell är just att initiera en kampanj för SVERIGE. Första steget är att knyta ett stort antal konfidentiella kontakter med för ändamålet viktiga personer och organisationer. Nästa steg blir att förutsättningslöst diskutera hur vi på lämpligaste sätt dels etablerar direktkontakt med den större allmänheten, dels gör det omöjligt för massmedia att nedgöra eller tiga ihjäl vår avsikt att rädda nationen.
Preliminärt kommer några förslag på SVERIGE-kampanjens form och innehåll att tillställas alla som meddelar sitt intresse. Detta för att ha något att inleda samrådet utifrån. T ex finns det kanske skäl som talar för att en sådan rörelse bör definiera sig såsom partipolitiskt fristående - om än den explicita målsättningen är att uppmana svenska folket att i valet stödja de partier som vill föra en verklighetsförankrad invandringspolitik i linje med folkviljan..?
Tidsmässigt vore det lämpligt att samråd och planering kunde ske redan under år 2000, för att eventuellt redan nästa år kunna generalrepetera några av de föreslagna arrangemangen. Den stora SVERIGE-kampanjen skulle så, medelst en ordentligt utbyggd kringorganisation, genomföras under år 2002 - d v s inför de allmänna valen i september samma år.
Det här projektet bygger helt på frivilliga insatser och idealitet. Således finns inget ekonomiskt stöd från det officiella samhället. För att underlätta vårt gemensamma genomförande av idéerna kan Du redan nu hjälpa till med ett bidrag till SVERIGE-kampanjen, Pg 432 92 46 - 5.
Kenneth Sandberg
|
Se vidare: |