Ur Blågula FRÅGOR nr 1/97:
Cuba si! Schori no!
En del av mina åsiktsfränder
inom flyktingpolitiken lägger Pierre Schori till last, att han har
vänskapliga relationer till Fidel Castro på Kuba. Jag räknar
mig inte dit.
I den mån Schori
ser viktiga förtjänster hos Castro så har vi där tvärtom
någonting gemensamt. Fidel Castro är nationalist, i positiv bemärkelse.
Han står emot utländsk aggression.
Min kritik mot Pierre
Schori gäller hans agerande inom svensk politik. Som invandringsminister
är han i själva verket en katastrof! Det har han hunnit visa redan
efter en kort tid på posten.
Tre exempel:
KNIVEN I RYGGEN
Efter iraniern Shakeris
självmord uttalade sig Pierre Schori i TV, och tog avstånd från
tjänstemännen på Invandrarverket och Utlänningsnämnden.
Deras handläggning hade varit felaktig - de hade uppträtt som
"okänsliga" byråkrater.
I själva verket hade
de ju inte alls gjort något fel. De hade tillämpat givna föreskrifter,
beslutade av inte minst regeringen. Shakeri var inte flykting.
Om de inte ska tillämpa
gällande regler, vad ska de då gå efter? Ska den enskilda
tjänstemannen avgöra frågan helt efter sina egna känslor?
Vad var får vi då, om inte godtycke!
Minst av allt blir resultatet
"tydlighet", som Schori i andra sammanhang pläderar för.
Eller menar Schori att vattendelaren
i beslutsprocessen ska vara:
A. att de som hotar
med självmord ska få stanna
B. att de som inte
hotar inte ska få stanna?
Då har ju tjänstemännen
ändå fått något att gå efter. Och då
vet också de asylsökande vad som gäller...
"RAPPAKALJA"?
Ingrid Björkman, Jan
Elfversson och Åke Wedin har skrivit en ny bok, utgiven på SNS.
"Flyktingpolitikens andra steg" heter den, och har två tankelinjer.
1.
Flyktingar i Sverige kan
ses som en resurs. De som inte längre har skyddsbehov och vill återvända
ska kunna få utbildning för att fungera som en form av biståndsarbetare.
Och hjälpa sitt eget land i dess utveckling. Ett sådant arrangemang
skulle alla vinna på:
u-landet, som får hjälp
Sverige som nu lidar av massarbetslöshet
individen, som kan få känna sig nyttig.
2.
Flyktingmottagningen ska
följa andra principer, vi övergår till att konsekvent tillämpa
en regional flyktingmottagning. Det betyder att de som ändå tar
sig direkt till Sverige hänvisas till uppsamlingsläger i närområdet,
i UNHCR:s regi.
Sedan kan eventuella kvotuttagningar
ske, för vidare resa till ett avlägsnare land, exempelvis Sverige.
Men då alltjämt i UNHCR:s regi.
Då kommer vi bort
från det missbruk som nu torpederar asylsystemet, att man överklagar,
gömmer sig och rotar sig - för att i slutändan få stanna
på andra grunder än skyddsbehov. Då får vi också
bort ekonomiska incitament att söka asyl till ett bestämt land.
Detta förslag har väckt
avsky hos en ung forskarstuderande, Mats Deland - i massmedia
utnämnd till "expert", så där i allmänhet.
Expert inte bara på ekonomisk historia, utan även på moral
och anständighet, sanning och rätt. Deland avfärdar SNS-boken
som "rappakalja".
Och Schori instämmer
"till fullo", i DN den 12/12 -96: "'Rappakalja',
säger Mats Deland. Så kan man också kalla det."
Det gamla vanliga, alltså. Meningsmotståndare avfärdas
med etiketter och tillmälen, istället för att bemötas
i sak.
Få svenskar har så
seriöst än Ingrid Björkman ägnat sig åt flyktingpolitiken,
lagt ned mer tid och engagemang i frågan. Ingen har klarare än
hon kunnat visa på galenskaperna i vad som sker.
Men hon tillhör inte
gänget. Hon är inte "god-känd". Således
känner sig Schori kunna ta ut svängarna. Det kan han göra
utan att riskera något.
ALL FOR NOW...
Svensk flyktingpolitik de
senaste 10 åren utgörs av en rad "engångsåtgärder",
som givit signaler för nya migrantvågor, som framtvingat nya
nödlösningar. Till raden av engångsbeslut lades i höstas
ytterligare ett.
Ett 50-tal personer, mest
irakier, hämtades till Sverige från Lettland. Detta är ju
något principiellt nytt, människorna behöver inte ens själva
ta sig hit. Vi ordnar även transporten!
Till detta kommer det sätt,
på vilket transporten sker, hela inramningen. Människorna flygs
in, med särskilt flygplan. På Arlanda väntar TV-kameror
och mikrofoner. Betecknande är där en detalj, hur en av irakierna
avslutade sitt TV-uttalande: "That is all I have to say for now"
(det är allt jag har att säga för ögonblicket). Han
kände sig tydligen som en amerikansk toppolitiker på besök,
media skulle stå på kö för ett ytterligare "statement",
senare.
Ja, vad ska de tro? De måste
uppfatta oss svenskar som helt galna!
Och hur uppfattar balterna
det inträffade? Om grunden för att hämta hit irakierna var
att de hade det materiellt svårt, där de befann sig - hur många
fler människor finns det inte i Baltikum som har det materiellt svårt
där de befinner sig? Om alla människor har samma värde -
ska inte även nödlidande ester, letter och litauer flygas in till
Sverige?
Till detta kommer ytterligare
en aspekt. Till grund för att se det inträffade som en engångsåtgärd
ligger att Sverige nu förmått de baltiska staterna att skriva
under Genèvekonventionen och förbinda sig att i fortsättningen
själva ta emot flyktingar. Hur ska de få råd med det?
Jag gillar inte allt med
Fidel Castro. Men han företräder ändå en form av nationell
stolthet och värdighet, han representerar en nationell självbevarelsedrift.
Sådana politiker skulle
vi behöva även i Sverige.
Jan Milld