I Gävle protesterar överläkarna mot att patenter kan få vänta i två dagar på ortopediska operationer. Det finns dock grövre exempel. På Exilen redovisar en kvinnlig pensionär 2005 att hur hon fått vänta i nära en vecka på en sådan operation:
"I
somras halkade jag i en trappa ute på mitt sommaställe
och bröt min fotled på 2 ställen. Denna dag var
jag ensam och jag trodde inte det var annat än en vrickning så
jag kröp upp för trappan, tog tabletter mot smärtan och
och väntade. Min särbo var bortrest så jag väntade
tills han kom tillbaka dagen därpå och vi åkte
till närmaste sjukhus. Där konstaterades genom röntgen
att foten var bruten på två ställen och jag
remitterades genast till närmaste sjukhus som hade ortopediavdelning
Anlände dit ca kl. 14 och efter en del procedurer tappades
jag med kateter på urin och tillsades att fasta. Jag trodde
förstås att jag genast skulle opereras men kördes
till en akutavdelning där jag fick ligga och vänta.
På kvällen ganska sent kommer en ung flicka med tvål
och hårshampo och jag blir tillsagd att gå in i duschrummet
tvätta mitt hår och duscha. Detta skulle jag göra
utan hjälp stående på 1 ben i det hala duschrummet.
Den enda hjälp jag hade var en rullator och jag var livrädd
att halka och bryta även det andra benet. Jag var för
omtöcknad av smärtstillande sprutor och överhuvudtaget
orolig för min belägenhet för att ens reagera
mot detta.
Dagen därpå -fortfarande på fasta- meddelade
en skötare att jag inte kunde opereras för att det
bildats en blåsa på min fot. Denna var
belägen vid stortån såg jag och det var ju ankeln
som var bruten. Men man protesterar ju inte mot läkare.
De vet ju bäst. På eftermiddagen blev jag gipsad
med mitt brutna ben och fick sedan vänta fem dagar på
operation.
På det rum jag låg i väntan på operation
låg tre senildementa damer som brutit lårbenshalsen.
Dessa åldringar låg och skrek och bråkade hela
dagarna och kallade personalen för mördare och andra
tillmälen. Personalen som var helt underbar tog detta med
jämnmod och blev inte upprörda. De var väl vana.
För mig var det värre, på nätterna fick
jag knappt en blund i ögonen av allt oväsen trots sömntabletter
Dessutom var dörren till korridoren öppen hela tiden
och det hördes oväsen hela tiden. Bl.a. en man som
hostade så högt att det skar genom märg och ben..
Men det allra värsta var när jag skulle gå på
toaletten. MÄN OCH KVINNOR delade toalett och det var alltid
fullt av urin på golvet och på själva
toalettsitsen som jag var tvungen att själv torka av. WC-stolen
var alldeles svart inuti. När jag påpekade detta för
en sköterska ryckte hon bara på axlarna och sade att
det var karlarna som kissade på golvet och wc-stolen och
inte torkade upp efter sig. Om den svarta wc-stolen var hennes
kommentar bara 'jaså du menar den där beläggningen'.
Städningen sköttes tydligen bara 2 gånger i veckan.
Jag talade med en läkare och frågade varför jag
inte fick opereras snabbare men han sade att det var brist på
resurser. Jag förstod ju själv att knivskärningar
och andra våldsbrott måste gå före eftersom
detta sjukhus var känt för att få ta emot massor
av sådana fall.
Men frågan är ändå för mig om
resurserna används på rätt sätt. Om man
som patient -genom ovisshet och oväsen - blir deprimerad
försämras ju oddsen att klara en ansträngande
operation. Om hygienen brister fiinns risk för komplikationer.
Efter operationen fick jag åka hem direkt dagen därpå.
Hade jag blivit opererad direkt skulle jag inte behövt ta
upp en sjukhusplats så många dagar på sjukhuset."
