Blågula Frågor representerar "den allra farligaste" formen av "rasistisk propaganda". Så sade Ana Maria Narti i radioprogrammet OBS kulturkvarten hösten 1996. Också tidningen Expo finner Blågula Frågor särskilt "farlig".

Begreppet "farlig" ges här en tvetydig innebörd. I princip kan man ju med en "farlig" motståndare avse två diametralt motsatta förhållanden:

1. Vederbörande är extrem och våldsam, aggressiv och obalanserad.

2. Vederbörande är intelligent och kunnig, har starka argument och stor förmåga att övertyga.

Det är ju två skilda saker. Men kanske har Narti och Expo en tredje betydelse, något slags mellanting, i åtanke: Blågula Frågors argumentation kan få genomslag, genom att

a) argumenten är förrädiska och förföriska

b) människor är labila och lättlurade.

Ser man det så, då är det kanske inte mycket vi kan göra för att ändra denna inställning. Men ur vårt perspektiv är vi ofarliga i dubbel bemärkelse:

För det första vore det bra för Sverige - inte farligt - om Blågula Frågor skulle få genomslag för sin politik.

För det andra är vårt inflytande minimalt - de flesta svenskar är passiviserade och skrämda till tystnad.

DÄREMOT är, ur Blågula Frågors perspektiv, det nuvarande etablissemanget (dvs de med tillträde till massmedia) farligt. Den nu förda politiken - som Narti m.fl. försvarar och vill ha mer av - är farlig för oss som bor i Sverige. Den får skadliga konsekvenser för oss. Den gör oss fattigare och den gör våra gator otryggare. Den skapar motsättningar och ett infekterat politiskt klimat.

Både Blågula Frågor och Ana Maria Narti är nog farliga - var och en på sitt sätt.

- Vi är farliga genom att säga sanningar och ha starka argument.

- Ana Maria Nartis farlighet ligger på ett annat plan.