Det är något speciellt med flyktingpolitik. Denna fråga utövar uppenbarligen en särskild lockelse. Vi inom Blågula Frågor har funderat på varför, och ser i huvudsak tre faktorer:
Man får känna sig god, och kommer att tillhöra "den rätta" sidan.
Man får en en fiende att fokusera på, vilket ger en möjlighet till känsloutlevelse.
Man kan ta ut svängarna, behöver inte anstränga sig intellektuellt. Det ställs inga krav på källkritik och faktakontroll, hållbarhet i argument eller ens normal anständighet. Det är fritt fram för "saftiga" tillmälen. Anything goes.
Ett exempel på detta är en insändare från lokaltidningen Mitt i Haninge i slutet av 90-talet - från John Glas, folkpartistiskt kommunalråd. Han skriver där att Blågula Frågor är en "organisation med starka fascistiska förtecken". När vi ringer upp honom visar det sig, att han inte ens läst vår tidskrift.
En direkt upprepning av vad Jan Björklund, fp-politiker i Stockholms stadshus, gjorde litet tidigare. I TV2:s ABC-nytt anklagade han boken "Lagom är bäst!" för att vara "rasistisk propaganda" också där utan att ha läst den.
Förhållandet till fakta kan vara mycket "fritt" även bland dem som gör anspråk på att vara forskare och i media utnämns till experter. Ett av bara flera exempel är Mats Deland. I TV har han påstått att Åke Wedin blivit utesluten ur SAP och Jan Milld ur Miljöpartiet (där ingetdera är sant), i Aftonbladet har han klassat Ingrid Björkman som tillhörande "den internationalistiska vänstern" (hon har aldrig varit politiskt vänster). I Malmö närradio våren -97 har påståtts att Ingrid Björkman skriver i Blågula Frågor - hon har inte skrivit en rad där. Påståendet är helt gripet ur luften!
Ylva Johansson, skolminister, skrev i Dagens Politik den 24/9 -97 om branden i Linköpings bibliotek. Utan att någonting var fastslaget om vilka som stod bakom branden ägnade hon en hel artikel åt branden, där hon förutsatte att bakom stod "rasister". Snart visade det sig att inget stöd finns för detta antagande, istället framkom uppgifter som pekade i motsatt riktning. Men Ylva vet vad hon gör. Så länge man pekar finger i rätt riktning behöver man inte senare ställas till svars, få efterräkningar eller drabbas av offentliga förebråelser. Ingen journalist har några frågor.
Sak samma med stå-upp-komikern Lasse Lindreoth, som i radion kunde anklaga ett antal tjänstemän på Invandrarverket för att vara mördare. Uttalandet var trendriktigt, och därmed riskfritt.
Eller tag Sydsvenska Dagbladet, som i en ledarartikel angriper den moderate riksdagsmannen Sten Andersson: "Det var i helgen som Andersson deltog i ett möte, som anordnats av den nybildade organisationen Folkviljan och massinvandringen. Den har beskrivits som en paraplyorganisation för en rad högerextremistiska grupper."
Här anges alltså inte vem det är som beskrivit, eller på vilka grunder vederbörande gjort denna beskrivning, om där alls finns någon substans bakom. Det handlar bara om ett rykte, men detta hindrar inte tidningen från att fortsätta:
"Ett demokratiskt parti kan aldrig acceptera att dess företrädare samarbetar med extremistiska grupper. Det enda rimliga vore att Andersson tvingades lämna sina riksdagsplats och kastades ut ur partiet."
Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre.
UNDER GODHETENS BANÉR får man svängrum.
