Jan Milld har sänt nedanstående brev till Stephane Bruchfeld, med begäran om en intervju för Blågula Brågor. Bruchfeld har dock inte svarat, så det ser inte ut att bli någon intervju.
Till
Stéphane Bruchfeld
Hej,
det här brevet blir mer personligt hållet än vad jag brukar prestera. Omständigheterna gör det motiverat.
Min far var, kan man säga, invandrare - han emigrerade till USA 1922. Han har berättat för mig hur det kändes när han togs emot på Ellis Island, och inte kunde språket. Han kände sig behandlad som boskap.
Min far befann sig i USA 1929, under finanskraschen och massarbetslösheten, när pluggen gick ur samhällsekonomin och all trygghet försvann. Han blev då, som så många andra amerikanska arbetare, kommunist.
Under början av 30-talet återvände han, i likhet med många andra svenskamerikaner, till Sverige. När stöveltrampet i Tyskland tilltog var min fars position helt självklar. Långt innan själva kriget bröt ut var han klar över vem Hitler var och vad han gjort med den tyska arbetarrörelsen. Han hade många upprörda diskussioner med sina släktingar, som saknade denna insikt om, eller denna syn på, nazismen.
Efter juni 1941 och angreppet på Sovjetunionen följde min far krigsutvecklingen dag för dag, satt uppe på nätterna och tog in olika utländska radiostationer (han kunde ju engelska). Han var livrädd för att Hitler-Tyskland skulle invadera även Sverige, och han brände sitt medlemskort i SKP (patetiskt, kanske, för hans namn fanns väl i ett centralt register).
Innebörden av en eventuell tysk invasion bedömde han förmodligen rätt. När jag som vuxen började köra buss på SL:s Handengarage hade vi en sektionsordförande som var norrman. Hans far hade varit lokal facklig företrädare när tyskarna invaderade våren 1940. För detta blev fadern skjuten - tyskarna arkebuserade med systematik.
Själv (född okt 1943) har jag länge betraktat mig som ett barn av Stalingrad. På något sätt har jag fått det i blodet, hur ryssarna - till oerhörda uppoffringar och ett hjältemod bortom vår föreställningsförmåga - rullade upp fronten i öster. Och därmed räddade oss alla undan nazismen.
När jag var i gymnasieåldern, kring 1960, gick många filmer - sovjetiska och andra - om andra världskriget. Jag såg dem nog alla, slukade med enormt intresse allt om nazismen - dess uppgång och dess krossande. I gymnasiet (Nya Elementar i Ängby) var jag väl inget ljus. Politiken - genom bl.a.SSU och fredsrörelsen - lockade mera. Men jag minns ett tillfälle som rent triumfartat.
Det var när svensklärarinnan inför klassen lämnade igen uppsatser, och jag valt ämnet "Tyskland under mellankrigstiden". Jag fick stora A, och hon ansåg sig inte kunna sätta lilla a på någon annan uppsats, därför att gapet var så stort till vad övriga i klassen presterat. I ljuset av den aktuella oron för svenska elevers okunskap om nazismen måste jag ha varit en mönsterelev. (Lärarinnan, hon hette Ullman, var själv född i Norge. Efteråt inser jag att hon förmodligen var flykting - politisk eller som judinna, det kan jag inte gissa).
NU HAR JAG och Blågula Frågor alltså satts upp på den lista som Du medverkat till, över antisemiter i världen. Uppenbarligen anser Du att vår kritik av invandringspolitiken gör det motiverat att placera oss i det facket.
Med detta brev vill jag göra en förnyad framställning om en intervju med Dig för Blågula Frågor.
Ett givet ämne skulle naturligtvis vara denna listning - efter vilka kriterier individer och organisationer placeras där. Vad som är syftet med listningen och hur Du anser antisemitismen bäst kan bekämpas.
Ett annat ämne ger sig av det som framkommer genom intervjun med Åke Sandin i nummer 1/98 av Blågula Frågor (bifogas i separat brev). Frågor kring vad som är revisionism och historieförfalskning.
Som Du ser hävdar Expressen att tvålhistorierna är sanna, historier som Du avfärdat som skrönor. Vilket ansvar har Svenska Kommittén mot Antisemistism för att påtala spridandet av felaktiga sakuppgifter?
Givetvis har jag frågor också kring den pågående kampanjen om Förintelsen - dels dess upphov, dels dess utformning och syfte.
Vänliga hälsningar
Jan Milld
