På Brännpunkt i Svenska Dagbladet, den 15/12 -97, hade Pierre Schori en artikel under rubriken "VIKTIGT MED EN ÖPPEN DEBATT OM VÅR FLYKTINGPOLITIK".
Ska man ta Pierre Schori på orden och förutsätta
att han är uppriktig i det han här skriver, då kan nu konstateras
att han inte får som han vill. Han blir så att säga överkörd
av Brännpunktsredaktören, Per-Ove Lindström.
Lindström anser sig nämligen inte ha utrymme för vidare debatt om det som Pierre Schori tog upp i sitt inlägg, om flyktingpolitiken. Detta framgår av Lindströms brev till oss i Blågula Frågor, när han den 22/12 returnerade vårt bidrag.
Frågan är om inte Lindström därmed kör över också sig själv - en rubrik som den citerade borde rimligen förpliktiga till en fortsättning!
Se för övrigt Jantelagen.
Så här löd vårt bidrag:
"Det är tillåtet och det ska vara tillåtet att både diskutera och kritisera invandrings- och flyktingpolitiken. Att ha en öppen debatt är viktigt..." Så skriver Pierre Schori på Brännpunkt den 15/11 -97.
Så sent som i maj uttryckte Schori i riksdagen sin uppskattning över att kritiker av den generösa flyktingpolitiken inte släppts fram i media. Om han nu verkligen menar vad han skriver i SvD innebär det en revolutionerande helomvändning! Det är i så fall välkommet.
Pierre Schori vill, i likhet med undertecknarna av SvD-uppropet nyligen, ha ett "humant Sverige". Det är en utgångspunkt som vi kan dela, men uppenbarligen kan det leda till helt olika slutsatser beträffande flyktingpolitik och invandring.
Just för att Sverige ska kunna vara ett demokratiskt, stabilt och för dess medborgare humant samhälle måste invandringen kontrolleras på ett sätt som inte skett under det senaste decenniet. Det föreligger ett grundläggande dilemma, såtillvida att det i världen finns väsentligt fler människor med i och för sig starka skäl att söka en fristad i Sverige, än vad Sverige har kapacitet att ta emot och assimilera.
"Invandringen är under normala arbetsmarknadsförhållanden samhällsekonomiskt lönsam", skriver Pierre Schori. Vad han därvid betecknar som "normala arbetsmarknadsförhållanden" är uppenbarligen den situation av full sysselsättning som rått i Sverige under efterkrigstiden. Detta är emellertid inte den situation som råder idag, och det är osäkert om vi någonsin mer får uppleva en sådan situation. Det är nödvändigt att den politik som bedrivs utgår från verkligheten!
Det är olyckligt om utsatta grupper, som arbetslösa och invandrare, ställs mot varandra. På den punkten kan vi instämma med Pierre Schori! Men just därför är det nödvändigt att undvika en omfattande invandring i en situation av massarbetslöshet. Arbetslösheten är i grunden inte ett invandringsproblem - Sverige skulle ha haft hög arbetslöshet idag även invandringen förutan. Men en stor asyl- och anhöriginvandring förvärrar problemet.
Därmed inte sagt att en omfattande invandring hade varit lämplig ens i en situation av hög sysselsättning. Svenska folket hade förmodligen inte ens i ett sådant läge önskat en invandring av det slag som förekommit på senare tid.
Pierre Schori talar om sina kritiker som att de "gör politik av fördomar och falska uppgifter". Det blir att kasta sten i glashus, när han i samma artikel påstår av Sverige tar emot bara "en begränsad skara anhöriga". Sanningen är ju att anhöriginvandringen till Sverige under både 1995 och 1996 låg på c:a 18.000 personer och utgjorde 60% av den totala invandringen.
"Det finns inget som heter 'ekonomiska flyktingar'... ekonomiska kriterier är ingen grund för att få stanna i Sverige", slår Schori vidare fast. Det må så vara, men - som han själv tillstår - finns ekonomiska faktorer med som motiv för många att söka asyl i Sverige.
Envar som intresserat sig det minsta för flyktingpolitik vet att många av de asylsökande lyckats utverka PUT (permanent uppehållstillstånd) på helt andra grunder än skyddsbehov, nämligen "humanitära skäl". Lång väntetid har i slutändan givit skäl som från början inte förelåg. Under tioårsperioden 1987-96 fick 56.000 asylsökande asyl (dvs bedömdes ha skyddsbehov) medan dubbelt så många, 112.000 asylsökande, fick stanna av "humanitära skäl".
Vad som möjliggjort ovanstående är inte minst möjligheterna att överklaga och överklaga på nytt, för den som fått avslag på sin asylansökan. Om missbruket av asylrätten ska kunna minskas, måste dessa möjligheter påtagligt inskränkas.
Av de som på senare år sökt asyl i Sverige har de flesta gjort sig av med sina id-handlingar. Detta försvårar naturligtvis utredandet, och kan leda till att många får PUT på falska grunder. En självklarhet borde vara att återkalla PUT när sådana bedrägerier upptäckts.
Vad gäller flyktinginvandring bör permanenta uppehållstillstånd för övrigt inte ges - det ska vara tillfälliga uppehållstillstånd. När förhållandena så medger ska man återvända, det bör vara grundregeln.
Viktigt är också att minska den stora anhöriginvandringen. Nuvarande regler medger att som anhörig räknas även "annan nära anhörig som ingått i samma hushållsgemenskap". Hur ska uppgifter om sådan påstådd hushållsgemenskap i praktiken kunna kontrolleras?
De flesta andra västeuropeiska länder har karenstider för att ta hit anhöriga, exempelvis Norge har 3 år. Danmark kräver att bostad är ordnad och försörjningen tryggad för dem man ska ta in. Sverige är i särklass, med sin kravlöshet!
Oavsett vilka ståndpunkter man har i sakfrågan är det viktigt med en dialog. Man måste acceptera att det finns olika åsikter och bemöta meningsmotståndare i sak, inte med etiketter och tillmälen.
Anders Sundholm
