"Oförmågan att styrka sin identitet - och därmed avsaknaden av svenskt medborgarskap - får till följd bl.a. att dessa människor går miste om vissa till medborgarskapet exklusivt knutna rättigheter och förmåner. Således har de ingen ovillkorlig rätt att resa in i och vistas i Sverige. De saknar vidare skydd mot att bli utvisade härifrån och de står inte heller under Sveriges beskydd vid ett eventuellt ingrepp mot dem under vistelse i ett annat land. Ytterligare viktiga konsekvenser är att de saknar rösträtt vid val till riksdagen liksom till EU-parlamentet... Till det sagda kommer även att avsaknaden av möjlighet att bli svensk medborgare för många medför en påfrestande känsla av utanförskap.
Kommitténs huvuduppgift i nu aktuell del har varit att överväga och föreslå ändringar för att komma till rätta med det problem som kravet på styrkt identitet utgör för vissa invandrare..."
Så skriver man i SOU 1997:162, "MEDBORGARSKAP OCH IDENTITET", delbetänkande av 1997 års medborgarskapskommitté.
Det var inte många år sedan problemet formulerades på ett rakt motsatt sätt. David Schwarz, tidigare redaktör för tidskriften "Invandrare och Minoriteter", uttalade sig 1993 på följande sätt:
"Det har börjat bli ett säkerhetsproblem det här att Sverige har en så liberal inställning till identitetskontrollen. Det kommer hit människor som man inte vet någonting om och inte ens är särskilt noga med att kontrollera riktigt. I Sverige kan man få uppehållstillstånd utan att identiteten är klar, och sedan kan man ändå gå ut i samhället och få identitetshandlingar, ja, i princip kan man bli vald till kommunfullmäktige och t.o.m. bli dess ordförande."
Den aktuella utredningen konstaterar att allt fler ansökningar om svenskt medborgarskap avslagits pga oklarhet om identiteten.Av cirka 5.000 avslag varje år 1993-96 berodde ungefär hälften på detta.
Utredningen påstår:
"De ovan redovisade konsekvenserna av obestyrkt identitet drabbar inte bara den minoritet av utlänningar som medvetet lämnar oriktiga identitetsuppgifter utan dessvärre drabbas i lika stor utsträckning de människor som är helt utan skuld till att de ej kan styrka sin identitet."
Inget redovisas om vad man baserar denna tolkning på - hur vet man att det bara är en minoritet? Men tveklöst är uttalandet politiskt korrekt.
Det är ett faktum att en majoritet av de asylsökande numera saknar pass. Det har satts i system att göra sig av med dem, av ett mycket uppenbart skäl: för att kunna sätta första-asyl-landsprincipen ur spel får resvägen inte framgå.
Pass har man naturligtvis haft, annars hade man inte kunnat ta sig ända till Sverige. Det är inför, eller efter, ankomsten till Sverige som man gjort sig av med passet (asylansökan inlämnas ofta inne i landet, efter att man passerat gränsen)
Utredningens politiska korrekthet återspeglas också i dess förslag:
"Kommittén föreslår att det vid ansökan om svenskt medborgarskap skall vara möjligt att erhålla dispens från kravet på styrkt identitet."
"Visar det sig vid en genomgång att tillgängliga handlingar och uppgifter att utlänningen levt under en och samma identitet under hela sin vistelsetid i Sverige bör detta... som regel vara tillräckligt för att utlänningen skall anses ha uppfyllt vad som krävs i trovärdighetshänseende."
"Vid dispens från kravet på styrkt identitet bör som villkor för svenskt medborgarskap vidare gälla att utlänningen ifråga har hemvist i Sverige sedan minst åtta år."
Åtta år istället för fem år.
Politiskt korrekt är utredningen även när den skriver:
"Att avsaknaden av skydd mot utvisning - liksom frånvaron av svenskt beskydd vid vistelse utomlands - upplevs som mycket bekymmersam för människor som tvingats fly från sina hemländer behöver inte närmare utvecklas. Likaså kan konstateras att inskränkningar i det politiska inflytandet och i rörelsefriheten är förhållanden som dessa människor i många fall fått nog av och som kanske till och med varit bidragande orsaker till deras flykt hit."
Inskränkningar av politiskt inflytande kan ju även av svenskar upplevas som en realitet, och något som dessa svenskar störs av...
På en punkt framstår utredningsrapporten som direkt förvirrad:
"Oklara identiteter är således ett problem som kommer att bestå och kommittén vill därför understryka betydelsen av att en utlänning, som kommer till Sverige, redan i ett tidigt skede erhåller information om vilka konsekvenser oriktiga identitetsuppgifter kan leda till och vilket ansvar utlänningen har därvidlag."
Nog låter det som att det just sagda motsägs av nästa passus:
"Sammantaget leder det nu sagda till att det i medborgarskapsärenden inte finns någon sanktion mot den som ljuger om sin identitet och därigenom upptas till svensk medborgare."
"Kommittén anser att det inte heller fortsättningsvis skall vara möjligt att återkalla ett medborgarskap som har beviljats på grundval av oriktiga uppgifter om identiteten."
Ytterligare en sak som Schwarz kritiserade var det faktum att man kunde få svenskt medborgarskap utan att kunna svenska. Själva sakförhållande bekräftas av utredningen:
"Fram till början av 1980-talet ingick också ett språkintyg som obligatorisk bilaga till ansökan om svenskt medborgarskap. Därefter har sökandes språkkunskaper i praktiken kommit att helt sakna betydelse."
Inga förslag läggs dock om krav på språkkunskaper, och frågan är om utredningen då inte går på tvärs mot sina direktiv. Där talas nämligen om att "stärka medborgarskapets status".
Teoretiskt sett kan sådana förslag kanske komma i ett senare betänkande, men det förefaller osannolikt. Det skulle gå på tvärs mot andan i utredningen, att ställa krav på dem som ska bli medborgare. Så här skriver den:
"De ovan redovisade nackdelarna blir därmed till förfång inte endast för den enskilde utan även för det svenska samhället i stort eftersom det generellt får antas vara så att lojaliteten mot det svenska samhället är större hos en person som accepterats som dess medborgare än hos en som visserligen bott här länge men som likväl fått avslag på sin ansökan om medborgarskap."
Här ställer sig utredningen bakom den grundsyn som legat till grund för hitillsvarande politik: ribban ska sänkas, för att få så många invandrare som möjligt att bli svenska medborgare.
Blågula Frågor företräder ett motsatt synsätt:
Det ska inte vara helt lätt att bli medborgare - medborgarskapet ska betyda något. Med medborgarskapet ska följa både särskilda rättigheter och särskilda skyldigheter. Medborgarskap ska vara något eftersträvansvärt, något som man får kvalificera sig till. Först visad lojalitet med Sverige - sedan medborgarskap!
I direktiven talades även om "villkorat medborgarskap" - något som skulle kunna ligga i linje med tankegångar, framförda från Blågula Frågor. Något förslag i den riktningen presenterade delbetänkandet heller inte.
