Om makthavarna avser att under en längre period i en viktig fråga driva en linje rakt på tvärs mot majoritetens intressen och majoritetens vilja - då måste de naturligtvis tillgripa olika former av förtryck. Det är egentligen ofrånkomligt, och inte att förvånas över.
Den linje man valt är att ha en omfattande invandring, kombinerad med kravlöshet. För att få denna accepterad, eller begränsa protesterna mot dess följder, bedrivs kampanjer. Dessa riktar sig officiellt mot "främlingsfientlighet och rasism", men deras reella funktion är en annan.
Under åtskilliga år har bedrivits statliga kampanjer mot rasism. Bara under budgetåret 1996/97 anslogs i statsbudgeten 20 miljoner kronor för detta ändamål. Därutöver gick 10 miljoner till samordningskommittén för Europaåret mot rasism, under ledning av Mona Sahlin. Intill nyligen bedrevs dessutom en särskild ungdomskampanj, "Ungdom mot rasism", under ledning av Michael Alonzo.
Erika Andersson vid Lunds universitet har gjort en genomgång av olika antirasistiska projekt. Hon ifrågasätter om dessa minskar polariseringen i samhället:
"...problemet för antirasistiska projekt... är naturligtvis att nå ut med sitt budskap till dem som ska övertygas, till 'de andra'... Vilka är rasisterna, främlingsfienderna eller de potentiellt främlingsfientliga?... det är oklart vem det egentligen är som ska övertygas."
Till dessa skattefinansierade kampanjer kommer det faktum att debattutrymmet i media, vad gäller invandring, till stor del ockuperats av en begränsad skara ständigt återkommande invandrardebattörer, som gör anspråk att tala för invandrarna som grupp. Det på DN Debatt flitigast förekommande namnet är således Juan Fonseca, följt av Jesus Alacala och Kurdo Baksi. Andra återkommande namn i media är José Alberto Diaz, Mauricio Rojas och Ana Maria Narti. Alexandra Pascalidou, med eget TV-program, inte att förglömma.
Ett genomgående budskap hos dessa invandrardebattörer är att skuldbelägga svenskarna. Sverige är ett dåligt land, som har för liten invandring och behandlar invandrare illa. Svenskarna har anledning att ständigt skämmas.
Betecknande för debattläget var TV-programmet "Svar direkt" den 23/10 -97 om integration. Siwert Öholm inledde med att omnämna många brev från svenska tittare som uttryckte oro och farhågor över utvecklingen, som klagade över att media ägnade så mycket uppmärksamhet åt invandrare och så liten åt svenskar som drabbats av nedskärningar. Brevskrivarna avfärdades av Öholm som "fördomsfulla". De uppmanades att sitta klistrade vid sina TV-apparater för att lyssna noga på vad som komma skulle.
I programmet deltog sedan bara politiskt korrekta. Inga personer med kritik av den generösa flyktingpolitiken, massinvandringen och mångetniciteten fick vara med.
Om syftet med all denna opinionsbildande verksamhet är att minska en bland svenskar förekommande främlingsfientlighet, då är den knappast ändamålsenlig! Snarare är den kontraproduktiv.
Ett annat viktigt led i massmedias försök att motverka främlingsfientlighet har bestått i att förtiga väsentliga fakta. Detta sker ofta med hjälp av anlitade "experter".
Om drygt en halv miljon människor är arbetslösa i Sverige - då har vi massarbetslöshet. Därom är alla överens. Men om en halv miljon människor invandrat under de senaste 15 åren - då är det inte massinvandring. "Sverige har aldrig haft någon massinvandring" försäkrar Charles Westin, professor i invandringsforskning vid Stockholms Universitet.
Otaliga gånger har de politiskt korrekta i media kunnat upprepa - oemotsagda - att "vi har ju inte längre någon invandring till Sverige". Detta i ett läge då antalet beviljade PUT åt utomnordiska medborgare i själva verket överstiger 30.000 per år!
Till den bild som givits hör också att de som trots allt kommit hit till övervägande delen består av flyktingar, av människor med skyddsbehov.
En ökning av våldsbrottsligheten har länge förnekats - våldsbrottsligheten i allmänhet och våldsbrottsligheten bland invandrare. Ständigt återkommande gäst i TV-studiorna har här varit Jerzy Sarnecki, kriminolog.
Vid nyhetsrapporterande om enskilda brott förtigs så gott som konsekvent om gärningsmannen är invandrare med utländskt medborgarskap. Har han svenskt medborgarskap presenteras han som svensk. Detta har nu fått sådana proportioner att många svenskar lärt sig "läsa mellan raderna".
Till reportoaren hör också att slå upp stort sådant rasistiskt våld, där svenskar är gärningsmän, men ofta tona ned rasistiskt våld där invandrare är gärningsmän. Det senare rubriceras överhuvudtaget inte som rasism.
Kritiker av den generösa linjen har i ringa utsträckning släppts fram i media - något som kommenterats i uppskattande ordalag av invandringsminister Pierre Schori i riksdagen.
Samtidigt har kritiker utsatts för en skur av tillmälen och invektiv, flera har hängts ut offentligt och skandaliserats. Sådan mediauppmärksamhet har i några fall resulterat i hot från anonyma personer eller grupper.
Kritiker har även hotats med uteslutningar, yrkesförbud och åtal.
Syftet med dessa tillmälen och hot har varit att försöka skrämma till tystnad och passivitet, eller om inte annat att isolera kritiker. I stor utsträckning har detta lyckats. Få engagerar sig i ett ämne som invandringsfrågor, då man upplever att det skulle medföra obehagligheter för egen del.
En sådan offentlig tystnad är dock inte detsamma som att man kommit tillrätta med den existerande främlingsfientligheten. Den finns ändå där, under ytan. Och där kan den gro.
Om en protest inte får möjlighet att kanaliseras konstruktivt, då kommer den förmodligen att förr eller senare söka sig andra vägar.
