3. Irrationalitet

 

Irrationaliteten från den korrekta sidan framgår när man talar om att det inte får finnas "vi och dom". Svenskar får inte känna en egen identitet. Samtidigt förkastar man assimilering - invandrare måste behålla sin egen kultur. Där får det alltså finnas ett "vi" och en egen identitet. Man mäter med olika mått.

Ett annat exempel på irrationaliteten är förhållningssättet till problem, kopplade till invandringen. Finns det några sådana?

Tidskriften Moderna Tider efterlyste för en tid sedan lösningar. När Blågula Frågor angav sådana (minskad invandring, återvandring, anpassning) svarade redaktören att det inte fanns något egentligt problem - problemet i sammanhanget var att det fanns människor som kritiserade de generösa flyktingpolitiken.

Ytterligare ett exempel på samma sak är TV-programmet "Svar direkt" den 23/10 -97. En person påtalade att många svenskar flyttat från området Angered och att det nu bor för många invandrare där. Detta uttalande väckte anstöt hos en person som menade att så får man inte säga: det finns aldrig "för många invandrare", då invandring är "berikande". En annan person försäkrade att det också fanns en inflyttning av svenskar till Angered, och att många av dem som flyttat därifrån längtade tillbaka.

Om man inte ens kan enas om en verklighetsbild och om att det existerar ett problem, då lär man ju heller inte kunna enas om några förslag till lösningar!

Bakom denna ovilja att erkänna förekomsten av problem kan anas en rädsla för att ett sådant erkännande kan tolkas som riktat mot invandrare i allmänhet, med påföljd att många invandrare - en redan "utsatt grupp" - känner sig illa till mods. Det skulle också, befarar man, kunna förstärka en främlingsfientlighet och ge "rasisterna" s.a.s. vatten på sin kvarn.

I längden är detta en ohållbar position. I längden kan sanningen inte förtigas. Om man ändå framhärdar i att försöka sig på detta blir det alltmer uppenbart för allt fler att vad man sprider är en förljugen bild.

Men än så länge framhärdar många i att invandringen är lönsam för Sverige. Därvid sprids dimridåer: man blandar ihop tidigare arbetskraftsinvandring med dagens flykting- och anhöriginvandring. En glidning sker också mellan lönsamhet i ekonomisk mening och "berikning" i kulturell och mer subjektiv mening.

Flyktingmottagning har vi ju aldrig haft av nationalegoistiska eller ekonomiska skäl utan av humanitära skäl och solidaritetskäl. Människor kommer hit för att de behöver skydd, inte för att de är lönsamma. Detta är ju den officiella bilden, men den har på något sätt fallit i glömska.

Man skiljer inte längre på flyktingar och invandrare. Bakom detta kan anas att även anhängarna av den generösa linjen är medvetna om att asylinstitutionen blivit en bakdörr för migranter, när möjligheterna till arbetskraftsinvandring försvunnit.

Parallellt med resonemanget om invandringens förment positiva ekonomiska effekter för Sverige förs ett rakt motsatt resonemang: "det handlar om människor" - då blir ekonomiska aspekter ovidkommande. På kostnader får man inte tänka, det är omoraliskt.

Genomgående sticker man huvudet i sanden inför uppenbara förhållanden - och begär att även andra ska göra det.

Ett tydligt exempel på detta var när Kajsa Ekholm-Friedman offentligt omnämnde att de betyg som afrikaner presenterar inte alltid är tillförlitliga, dokument om examina är ofta köpta eller förfalskade. Ett faktum, därtill ett i forskarkretsar allmänt känt faktum, men det var inte politiskt korrekt att tala om hur det låg till.

Förhållningssättet huvudet-i-sanden har sin motsvarighet i fenomenet "hugga huvudet av budbäraren". Om någon anför faktauppgifter, gör iakttagelser eller ger uttryck för åsikter som inte passar in i denna mall av harmoni, väcker det häftiga reaktioner.

Tag arbetslösheten. Även för gymnasieutbildade svenska ungdomar är det nu svårt att få ett arbete i Sverige - hur skulle det då kunna finnas arbete för den som kommer hit från Afrika eller Asien? I praktiken kommer dessa till en permanent arbetslöshet och ett livslångt bidragsberoende.

Men det får inte erkännas att den aktuella invandringen är förenad med stora kostnader, än mindre att dessa måste betalas av någon. Den mest elementära grundskole-matematik ogiltigförklaras.

Det får inte sägas att dessa utgifter pga invandringen går ut över andra angelägna utgifter inom kommunerna, som barnomsorg, skola och åldringsvård. Säger man så betyder det att man "ställer grupp mot grupp". Till råga på allt är det svaga och utsatta grupper som ställts mot varandra.

Denna förmyndarattityd är negativ på flera sätt:

Den skapar en frustration, människor känner sig kränkta.

Den kan vänja medborgarna vid att de inte ska bry sig.

Den blockerar nödvändiga åtgärder för att komma åt de verkliga problemen.

Ansatser till att demokratiskt kanalisera opinionen mot det som är fel, försök att politiskt organisera dem som drabbas, fördöms i media. Det stämplas som försök att "utnyttja ett missnöje" och att "fiska i grumligt vatten".

Länge har uppenbara fakta förnekats, om t ex hög våldsbrottslighet och högt socialbidragsberoende, om svartjobb och diverse fiffel bland invandrare. När fakta inte längre kan förnekas drar man inte slutsatsen att den politiska kursen måste läggas om. Nej, istället upprättas nya försvarlinjer.

De nya försvarslinjerna lyder: Visserligen är bidragsberoendet högt bland invandrare, men detta återspeglar bara att de är diskriminerade på arbetsmarknaden. Visserligen är kriminaliteten hög, men detta återspeglar bara invandrarnas svåra sociala situation. Det handlar om ett "socialt problem".

Felet är inte en orealistisk invandringspolitik, felet är att Sverige inte ordnat arbeten och att svenskarna inte släppt in invandrarna i samhället. "Problemet är svenskt", som Juan Fonseca uttrycker saken.