Problemen i skolan kan inte längre sopas under mattan. Många elever lär sig inte ens det mest elementära. Detta har förvisso flera orsaker: informationssamhället, bristen på resurser och flummigheten i skolpolitiken.
Men en faktor är även invandringen, och koncentrationen av invandrare till vissa områden. Särskilda problem uppstår i klasser med en hög andel invandrarbarn.
Det handlar om språksvårigheter, koncentrationssvårigheter och dåligt stöd hemifrån. Med många invandrarelever blir det stökigt i klassrummet, vilket påverkar undervisningen för även övriga elever. Man lär sig inte riktig svenska, men heller inte tillräckligt i andra ämnen.
Frånvaron på lektionerna är dessutom stor. Detta har på många håll förstärkts av hemspråksundervisningen. Allt i enlighet med intentionerna i riksdagsbeslutet år 1975 om "Jämlikhet, valfrihet, samverkan".
Ur tidningen "Scoop", nr 1/92:
"Den svenska modellen, att i skolarbetet prioritera hemspråket jämfört med svenska, drabbar många barn hårt... Systemet avspeglar väl den kluvenhet som ligger i att samtidigt vilja inlemma invandrare i det svenska folkhemmet men samtidigt låta varje etnisk grupp behålla sin särart."
Eleverna förvärvar inte de kunskaper och den studievana som de behöver för att klara sig i gymnasiet. Ska man tro tidningsreportage från Botkyrka så finns det elever på gymnasiet som knappt kan räkna ut vad 3 x 3 blir.
Ordningsproblemen på Botvidsgymnasiet är hursomhelst uppenbara, efter alla anlagda bränder. Denna typ av problem har dock funnits länge där, liksom på andra invandrartäta skolor.
Problemen på Botvid i Botkyrka försökte man minska genom att sända elever därifrån till de närbelägna Tumbagymnasiet. Följden blev dock att problemen växte också där. Ett tag måste Tumbagymnasiet stängas, pga av alla smällare i korridorerna. Särskilda insatser måste göras med hjälp av Fryshuset, för att åtminstone akut få bukt med problemen.
Det är uppenbart att elever har tillåtits gå vidare till gymnasiet fastän de inte har nödvändiga förkunskaper, saknar studievana och dessutom brister i motivation.
I grunden handlar mycket om språkfattigdom. Kan man inte uttrycka sig verbalt, vare sig muntligt eller skriftligt - då hamnar man utanför. Då är man i ständigt underläge, och det ger små förutsättningar för en bra självkänsla och en sund identitet. Detta inbjuder till andra karriärer. Man blir istället bäst på att vara värst. Gänget blir normbildaren.
Språkfattigdomen och våld har nu alltmer smittat av sig på skolmiljön i stort.
För att hjälpa invandrarbarnen behöver de placeras i klasser med en hög andel svenska barn. Föräldrarna till svenska barn är dock ofta angelägna om motsatsen - att just deras barn kommer i klasser med liten andel invandrarbarn. Av naturliga skäl, de vill sina egna barns bästa. Där ligger med andra ord ett dilemma.
Problemen illustreras också av situationen på ett fritidshem i Stockholm som måste stängas i november -97. Det gick inte att få tag i en föreståndare, då barnen var så våldsamma. En majoritet (30 av 47) var invandrarbarn.
Det låter sig ju sägas, att "problemet är socialt", men i praktiken handlar det om att Sverige haft en alltför stor invandring på kort tid - mer än samhället kan absorbera.
Om man begär att svenskar nu ska ställa upp och offra mycket, då bör man i varje fall erkänna att ett fel har begåtts och klart visa att man dragit lärdomar av detta. Man måste radikalt lägga om kursen i invandringspolitiken.
