Aktuell kommentar - vecka 13/99:
Vänsterpartiet hade nyligen en konferens om kommunismens historia och därtill hörande illgärningar.
Trots slutsatsen att åtskilliga miljoner människor dödats av kommunistregimer blev det sammanfattande omdömet inlindat och ursäktande: "Misstag har begåtts".
Ungefär som när Kieu Sampan, Edith Cresson eller vilken maktmissbrukare som helst ska svara för sig. Att göra misstag är - som envar vet - mänskligt. Misstag gör vi alla, ingen är ofelbar. Misstag hör till själva livet, det är något ofrånkomligt.
I själva verket är kommunismens illgärningar ingen tillfällighet, det är en konsekvens av systemet. Ett system, vars själva kärna är maktkoncentration och diktatur.
Makt korrumperar. Koncentreras makten helt till en eller ett fåtal personer blir resultatet ofrånkomligen maktmissbruk och godtycke, privilegier och förtryck. Man må börja med de bästa intentioner - förr eller senare hamnar man ändå där. Detta gäller oavsett vilken etikett som satts på systemet i fråga.
Slutsatsen av detta blir inte att makt i sig är att betrakta som "fult" och att hederliga människor ska undvika makt. Skulle så ske betyder det bara att makten lämnas över till andra typer av människor. För makten finns ju alltid någonstans.
Nej, slutsatsen blir att makt måste kontrolleras och balanseras. Det kan ske genom författningsmässiga arrangemang, men det räcker inte. Det krävs dessutom en viss ekonomisk jämlikhet och inte alltför djupa klyftor socialt och kulturellt. Ytterst ställer det krav på varje enskild medborgare, om att skaffa sig kunskaper och kunna stå för en åsikt, om att bry sig.
Men kommunismens förtryck av oliktänkande, dess intolerans och våldsamhet, kan inte förklaras bara med maktkoncentration. Det handlar också om ideologi, värderingar och attityder.
Ett centralt moment hos kommunismen är ensidigheten och enkelriktningen, förträffligheten och självgodheten. Det finns en "Sanning" med stort S, och denna ser sig kommunisterna som bärare av. Då kan de s.a.s. ta ut svängarna vad gäller metoder - de har ju så totalt rätt. De som eventuellt kan komma i kläm är hursomhelst dåliga människor.
Som karaktäristik av dagens svenska vänsterpartister kan detta möjligen förefalla hårt, eller rentav orättvist. Inte kan de jämföras med Stalins hantlangare? De bekänner sig ju till demokrati och demokratiska spelregler!
Frågan är dock hur ärliga dessa bekännelser är, hur djupt dessa övertygelser sitter. Generellt kan sägas att konkret handlande väger tyngre än formella deklarationer. Här finns helt näraliggande och färska erfarenheter - i Sverige under 90-talet - av hur Vänsterpartiet agerar, när det verkligen gäller.
Hans Bergström, ledarskribent på Dagens Nyheter, har - ett drygt halvår efter riksdagsvalet - givit uttryck för dåligt samvete beträffande medias neutralitet inför de övergrepp som begicks mot Ian Wachtmeister och Det Nya Partiet under valrörelsen, då valmöten saboterades av motståndare.
Det är ju en sak om enskilda individer som råkar befinna sig på platsen låter känslor ta överhanden och på impuls uppträder störande. Här handlade om grupper som tog sig dit enkom i syfte att störa, det handlade om en systematisk, organiserad och målmedveten verksamhet för att hindra politiska meningsmotståndare från att få komma till tals (och andra medborgare från att kunna ta del av budskapet).
Detta måste rimligen betraktas som något
mycket allvarligt, riktat mot själva demokratin. Det borde inte bara
leda till åtal - åtalspunkten borde vara högmålsbrott.
Vad Bergström inte nämnde var att denna behandling drabbade även ett annat parti, därtill i än extremare form. Nämligen Sverigedemokraterna.
Enskilda sverigedemokrater har inte bara fått sina bilar demolerade, de har också blivit fysiskt misshandlade - i åtminstone två fall med järnrör.
Om detta tiger Vänsterpartiets företräderare.
Andra partier har i och för sig inte varit bättre. Inte från något av de sju riksdagspartierna har några avståndstaganden hörts.
Men just Vänsterpartiets tystnad blir av särskild betydelse, eftersom många av de antidemokratiska huliganerna är knutna till detta partis ungdomsförbund, eller har sina politiska sympatier till vänster.
Ett klart och entydigt avståndstagande från detta våld och denna hållning till yttrandefrihet skulle därför i särskilt hög grad kunna få effekt, om det kom från just Vänsterpartiet.
Så varför tiger Vänsterpartiet om högmålsbrotten?
Ligger förklaringen i att man fortfarande anser att demokratiska fri- och rättigheter bara behöver omfatta meningsfränder?
