"Etnisk rensning". Så lyder
ett av de nya begrepp som vårt språk tillförts på
senare tid. Ett mycket laddat begrepp! Lika positivt som ett "mångkulturellt
samhälle" förväntas vara, lika negativt är "etnisk
rensning".
Samtidigt är begreppet flertydigt:
Dels har det en vid betydelse, av att människor med olika etnicitet
- oavsett metoder - förflyttas och separeras från varandra. Man
skapar geografiska områden som är etniskt homogena.
Dels har det en snävare betydelse, av att dessa omflyttningar sker
genom våldsmetoder. Omflyttningen framtvingas genom hot, mord och
terror.
Från de mest politiskt korrekta används nu begreppet
"etnisk rensning" dessutom i en extremt vid betydelse, där
etniska homogenitet i sig ses som ett problem. Redan det faktum att ett
område - t.ex. Danderyd eller Sjöbo - bebos helt av etniska svenskar
kan rendera omdömet att kommunen ifråga är "etniskt
rensad"!
Därvid behöver
alltså inte ha skett någon befolkningsomflyttning. Man jämför
inte med hur det under generationer har varit, utan med ett tänkt idealtillstånd
av mångetnicitet.
Men vad säger
praktiska erfarenheter av mångetnicitet? Vad är det som sedan ett antal
år pågår i Kosovo, om inte en tävlan om att vara
värst på etnisk rensning?
Andelen serber i provinsen
har minskat år från år. Varför? En orsak är
inflytttning av albaner och högre nativitet bland albaner, men det
handlar också om en utflyttning av serber.
Varför har så
många serber lämnat Kosovo? Det har inte precis lyfts fram i svensk mediarapportering,
men de kände sig hotade: våldsdåden mot den serbiska lokalbefolkningen
i området har varit många.
Och den serbiska sidan har
inte varit "sämre". I dessa dagar slås nya rekord i
etniska rensningsaktioner.
Varför kan man
inte leva tillsammans? Varför ska de ha sådan betydelse, vilken
sida som är i majoritet och vilken som har makten?
MÅ VARA hur som helst
på Balkan, anser kanske den politiskt korrekte, för Sverige har
det ingen relevans. I Sverige är allting annorlunda.
Beräkningar om att
etniska svenskar under nästa sekel kan komma att hamna i minoritet i Sverige har förtrytsamt tillbakavisats.
Invändningen har därvid varit dubbel:
För det första kan vi inte bli i minoritet, eftersom de som invandrat blir svenskar - man är inte invandrare
i evighet.
För det andra har etnicitet ingen större betydelse,
vi är ju alla lika*.
Aktuella erfarenheter visar dock att nya
invandrare till stor del bildar etniska enklaver, där man inte ens
lär sig svenska. Många vill inte bli svenskar och det ställs
inga krav från samhället i den riktningen**. Det rentav ingår i den korrekta linjen att betrakta
assimilering som något negativt.
Inte heller den andra invändningen
klarar ett möte med verkligheten.
I Sydsvenskan den 9/3 skrev
Ljubomir Devic, studerande vid Lunds universitet, ett debattinlägg
under rubriken "ROSENGÅRD - ETT SVENSKT KOSOVO?":
"I Rosengård
bor 77 procent med utländsk bakgrund. Vad händer med svenskarna
och skåningarna den dag som invandrarna i Rosengård bestämmer
sig för att bilda en självständig stat och lämna Sverige
och Skåne?"
"...invandrarnas
rättigheter, inte bara i Rosengård utan i alla invandrartäta
kommuner och städer runtom i Sverige är det ingen som frågar
om. Serberna i Sverige har länge begärt att deras barn ska undervisas
av serbiska lärare i hemspråket på skolorna, men istället
erbjudits serbokroatiska. Idag har vi fått serbiska som tillval, men
många serbiska elever undervisas fortfarande av icke-serbiska lärare.
Varför?
Många välutbildade
invandrare i Sverige har svårt att få ett ordentligt och välbetalt
jobb..."
På detta inlägg fick Ljubomir
flera svar den 19/3. Eva Nilsson skriver:
"... befolkningen
i Rosengård skulle möjligen i framtiden vilja bilda en självständig
stat och lämna Sverige. Vilken utmärkt idé! Då skulle
vi skattebetalare bli av med en för oss mycket tung försörjningsbörda!"
Anita Jönsson skriver:
"LD undrar om vi
svenskar skulle tillåta Rosengårds 77 procent utländska
befolkning att lämna Sverige och Skåne för att bilda en
egen självständig stat.
Klart att vi skulle,
och jag är helt säker på att svenska staten har ett 'starta-egen-självständig-stat-bidrag'
som de kan utnyttja. Jag tror t.o.m. att många Malmöbor genom
olika insamlingar kan hjälpa till med flytten till Jugoslavien eller
vilket land de nu väljer att lägga den självständiga
staten i."
Ljubomir Devics tankegångar inbjuder
naturligtvis till raljerande, man bakom dem ligger ett allvar. Det finns
en frustration och ett utbrett missnöjde i det svenska samhället.
Varken invandrare eller etniska svenskar är nöjda med situationen.
HUR GICK DET TILL när
albanerna blev i så kraftig majoritet Kosovo? Jo:
1. albaner flyttade in, hade dessutom hög nativitet
2. serber flyttade ut, ofta under hot.
NÄR ROSENGÅRD
och andra förortsområden i Sverige blivit så invandrartäta
- hur gick det till? Jo:
1. invandrare flyttade in, hade dessutom hög nativitet
2. svenskar flyttade ut, ofta därför att de upplevde otrivsel
och otrygghet.
VAD SOM NU HÄNDER är
att stora flyktingströmmar skapas, samtidigt som kravet höjs om
att Sverige på nytt ska visa generositet och acceptera ökad invandring.
Vad man inte klarar av på
Balkan förutsätts vi klara av här i Sverige.
Gör vi det?
* Inte
bara lika i rättigheter, utan överhuvudtaget lika.
** Man
kan t.o.m. bli svensk medborgare utan att kunna svenska.