"Treblinka, Hiroshima, Sharpeville, Song My, Dödens fält, Kurdistan, Sbreniza. Allt är namn på platser som bär på minnen. Starka minnen av död och vämjeliga övergrepp. Pol Pot är troligen död efter att ha tagit livet av millioner kambodjaner. Dödens fält verkar så avlägset och ändå finns det mitt bland oss; fortfarande. Metoderna är annorlunda och antalet drabbade färre, men det finns ändå där i hanteringen av tiotusentals människor.
Sincari, Shakeri, barnen från Uganda och nu ett rullstolsbundet barn från Bollnäs som ej får stanna. Barn från Chile som skall återförenas med sin far som misshandlar och försöker våldta.
Avvisningar i japansk bår, artikelserie i Aftonbladet som en slags vitbok över dödens fält i Sverige.
Skall vi ha det så här. Skall varje enskilt fall kräva en mediastorm för att leda till positiva beslut?
Utlänningsnämnden (UN) är som Expressen skrev för några veckor sedan ett uttryck för den genuina ondskan i samhället."
Så skriver Tryggve Emstedt, flyktingadvokat, i SvD i maj. Vad skule resultatet bli om "den genuina godheten" - flyktingadvokaterna och deras likasinnade - fick ta ansvar för Sveriges flyktingpolitik?
Där finns facit. Just detta var ju vad som hände i början av 90-talet - när vi fick en Bildt-regering, med en folkpartist som invandringsminister.
Till slut måste även denna regering dra i bromsen, men då hade dess politik hunnit kosta svenska skattebetalare 10-tals miljarder kronor.
På en punkt har flyktingadvokaten Emstedt rätt: det är många fall som uppmärksammats i media, personer som ska avvisas, eller som inte får hit alla sina anhöriga.
Aldrig någonsin skulle våra massmedia uppmärksamma något av de många fall, då personer fått PUT när detta inte borde ha skett. Inte någonsin skulle en redaktör eller journalist då kräva att felaktiga beslut rivs upp.
Svenska massmedia saknar lojalitet med det svenska folket.
Det går ju an att vara generös, när det blir andra som får betala.
Presstödet och anslagen till invandringen borde läggas i en gemensam pott. Det skulle kanske ge våra redaktörer ett bredare perspektiv.
Ytterligare ett aktuellt fall är Yusef Mohammed Ali, som DN skriver om den 18/5. Han kom till Sverige för fem år sedan och nu kommer hans fru och fyra barn. Och de har ingenstans att bo.
Så här skriver DN: "Yusef Mohammed Ali kom till Sverige från Somalia 1992 och har haft uppehållstillstånd sedan 1994. Han läser svenska för invandrare. Trots att han aldrig har haft något arbete hade han tidigare en egen lägenhet. Men i somras när han skulle åka till Somalia och hälsa på sin familj sade han upp kontraktet eftersom socialen inte skulle betala hyran medan han var borta.
I höstas kom Yusef Mohammed Ali tillbaka till Sverige. Nu har hans fru och barn fått uppehållstillstånd och på tisdag landar de på Arlanda.
- Jag är glad över att de kommar men jag är inte glad över att de ska få se mig så här, säger Yusef Mohammed Ali.
Han bor hemma hos en kompis i en tvåa där han sover på soffan."
Vad säger ansvariga politiker? DN: "Annika Billström - socialdemokraternas kandidat till finansborgarrådsposten - vill att socialbidrag i fortsättningen ska kunna räknas som varaktig inkomst..."
Med andra ord: får (s) bestämma i Stockholm, då skulle Yusef få ha haft kvar sitt socialbidrag även under längre utlandsvistelse. Var det innebörden av hennes uttalande?
Den frågan låter DN hänga i luften.
Detsamma gäller frågan hur många gånger som Yusef tidigare varit i Somalia sedan 1992, och under hur långa perioder?
Eller har han alls inte haft någon kontakt med sina familj sedan dess? Hur gamla är barnen?
"Rättvisa" har sedan arbetarrörelsens barndom varit den mest självskrivna av paroller på Första Maj. Om detta begrepp ska ges en konkret innebörd, om det ska tillämpas utifrån exemplet ovan - var hamnar man?
Om somalier och andra invandrare
som lever på socialbidrag får rätten att emellanåt
göra längre resor söderut - då måste motsvarande
rätt tillkomma infödda svenskar som lever på socialbidrag.
Om denna rätt tilldelas socialbidragstagare i allmänhet - då måste den även tillkomma dem som kämpar sig till en egen försörjning genom förvärvsarbete. Alltså: hyran betald en viss tid per år under utlandsvistelse.
Vilket vallöfte!!!
Fastighetsskatten har höjts kraftigt på senare tid, och fått till effekt att människor inte längre kan bo kvar där de kanske har bott hela sitt liv. I praktiken kan det betyda att de vräks.
Värdet på huset har värderats upp, men det är ju först vid en försäljning som detta kan ge inkomster. Under tiden man bor där har man att leva på sina eventuella förvärvsinkosmter.
Föga förvånande har denna orimliga fastighetsskatt lett till protester, och krav på att den tas bort eller i varje fall sänks påtagligt.
Statsminister Person utlovar nu en sänkning. Det är bra, men kunde han inte ha tänkt på det tidigare?
Valår
Det finns en gemensam nämnare hos Annika Billström och Göran Persson, och den är att de beter sig som om det vore valår. Man agerar jultomtar, lovar allt åt alla.
I längden går naturligtvis inte den ekvationen ihop, att dra på sig ökade utgifter samtidigt som man minskar sina inkomster. Dessa faktorer hänger ihop, som Gunnar Sträng folkbildade oss om under sin tid som finansminister.
Tillfälligt kan man slippa välja genom en ökad upplåning, men långsiktigt blir detta förödande. Det vet vi från Carl Bildts tid som statsminister.
Vi dras fortfarande med sviterna från den tiden - fasta ränteutgifter på cirka 100 miljarder kronor årligen!
