Alexandra Pascalidou fick vara sommarpratare på midsommardagen. Hennes tema var att hon skulle hämnas på alla de människor som hon tyckte illa om.

Slutklämmen i programmet blev denna: det värsta formen av hämnd var att fortsätta "skina, gnistra och glänsa". Pascalidou ska hämnas genom att fortsätta vara bäst.

Ett tillfälle där Alexandra Pascalidou glänste med sin talangfullhet och unika begåvning var en Mosaiksändning våren -98, där Magnus Karaveli medverkade. Förutom att hon ständigt avbröt dem som skulle tala (särskilt deltagare som inte i varje detalj tyckte som hon) medverkade hon till att, från övriga deltagare i panelen, utlösa överseende leenden och hånskratt mot Karaveli.

Uppenbarligen ingår detta beteende i hennes föreställning av vad som kännetecknar en stjärna.

Inför programmet hade Pascalidou förklarat, att innan hon blev tillfrågad om att bli sommarpratare kände hon inte ens till existensen av detta program.

Hon trodde att detta gällde generellt för invandrare i Sverige ­ därför att på somrarna var de inte i Sverige. Uppenbarligen besöker de då sina hemländer. Detta väcker naturligtvis frågor:

VAR DET inte till stor del flyktingskap som gjorde att många kommit till Sverige? Om det nu är möjligt att varje sommar återvända till det land man flytt från ­ var de då verkligen så förföljda?

HUR KAN man? Inte kan svenskar i allmänhet vara borta hela somrarna - de har inte så lång ledighet. De skulle för övrigt inte ha råd.

I programmet berättade Pascalidou hur det gick till när hon själv och hennes familj fick uppehållstillstånd i Sverige.

Då de uppenbarligen inte hade asylgrundande skäl fick de råd av en flyktingadvokat - Hans-Göran Franck - att fadern skulle hålla sig borta från Sverige en tid. Vilket han gjorde. Han arbetade som sjöman några år.

Detta gav modern och barnen möjlighet att, genom sin advokat, hänvisa till "humanitära skäl" för ett uppehållstillstånd. Mannen var ju försvunnen, och hur skulle de kunna klara sig Grekland utan honom? Sverige måste ställa upp!

Detta gjorde Sverige - och som tack kom en drapa som denna vid midsommar-98, fylld av svenskhat.

Pascalidou-fadern dök för övrigt upp senare - så fort de övriga i familjen fått sina PUT (permanent uppehållstillstånd).

Det är så det går till.

Pascalidou framförde faktiskt ett "TACK" för sitt PUT, men det var oklart om tacket riktade sig till flyktingadvokaten eller till Sverige.

Om det riktade sig till Hans-Göran Franck blir det ju missriktat - det är ju varken han eller andra flyktingadvokater som betalar för detta PUT.

Om det riktade sig till svenska skattebetalare blir det också missriktat - det är ju inte vi som åstadkommit Pascalidous PUT.

Den unga kurdiska kvinna, Fadjim, som hotas till livet av sin familj för sin vilja att leva svenskt, framträdde nyligen i ett soffprogram i TV4.

I soffan satt även ordföranden i Kurdiska Riksförbundet, som ansåg att Fadjim och hennes familj skulle försöka försonas.

Vad han inte nämnde var hur man skulle hantera den konflikt i sak, som utlöst familjens våldsamma reaktion. Vem skulle ge med sig - Fadjim eller den kurdiska familjen?

I botten handlar det här om två olika grundsyner. Är varje individ fri att gå sin egen väg, att leva sitt eget liv? Eller är en kvinna - även i vuxen ålder - att betrakta som sin familjs egendom?

Våra redaktörer kan styra vad som släpps fram i massmedia, så långt är det en lätt uppgift att undertrycka kritik mot invandringen. Men detta räcker inte, har de nu insett. Ute i bostadområdena finns ändå ett växande missnöje bland svenskar som drabbas av invandringens konsekvenser. Där finns en massa "vardagsrasister".

TV-programmet "Karin med flera", en sändning före midsommar, hade som uppenbar ambition att "ta itu med" denna vardagsrasism. Eftersom ämnet var så farligt hade man dubbelgarderat, med två paneler.

Den första panelen bestod till 100% av präktigt politiskt korrekta. Helgonglorian formligen svävade över huvudena på dem när de kappades om att vara mest goda (segrare: Peter Birro). Denna panel - fyra personer inklusive programledaren - fick först komma in.

Den andra panelen var nog också tänkt att ha en trygg majoritet av politiskt korrekta: programledaren själv , en etnolog, en lärare, en asylkommittant och en socionom. Och så Christina Nyström - "vardagsrasist" från Skärholmen.

Först fick Christina dra sin berättelse om sina erfarenheter och sin verklighet. Om hur nyinflyttade invandare gjort livet till ett helvete för henne och andra boende i området. Kriminella typer helt enkelt, menade Christina - de bör skickas ut.

Sedan kom etnologen, Karl-Olov Arnstberg, in. Redan där började det gå snett för programledaren. Visserligen slog Arnstberg fast att invandringen inte bör eller kan regleras (detta var väl hans inträdesbiljett till programmet). Men sedan kom det: man ska "inte försöka tukta svenska folket till att tycka på ett sätt som man inte tycker", man ska "inte klassa det som rasism om människor har synpunkter på sin boendemiljö", värst är alla "oborgare" som inte bryr sig, osv.

Också läraren frångick tydligen manus: de som försöker mästra vanliga svenskar har själva inga hälare i sina trappuppgångar. De bor själva på tryggt avstånd från de problem som de har så mycket synpunkter på. Detta är en mycket allvarlig brist i debatten!

Så ansåg läraren, efter att ha lyssnat på socionomen (från Umeå) och asylkommittanten (från Falun). Vilka tillsammans med programledare Karin gjorde släta figurer. Till sist kom den första panelen tillbaka, uppenbarligen för att recensera diskussionen i den andra, men också detta kom av sig.

Det är tydligt, att denna fråga är svår för media att hantera, när man inte väljer att tiga.

Se även "Vinden vänder?", Arnstberg.