"Politisk korrekthet på svenska". Så heter en nyutkommen antologi under redaktion av Pierre Kullbom och Per Landin. Boken har uppmärksammats både genom ett Studio-Ett-program i radion och genom framträdande recensioner i dagstidningar.
Möjligen signalerar detta en opinionssvängning bland en del intellektuella. Samtidigt är oklarheten påfallande, vad man egentligen lägger in i "politisk korrekthet". En bra sammanfattning av begreppet har tidigare gjorts av Johannes Åman på DN.
Följsamheten, ängsligheten, opportunismen - som gör att man går med strömmen, eller vad man tror vara strömmen. Som gör att man inte kan komma fram till en egen grundad mening och agera självständigt. På detta har ju vi genom BgF-verksamheten stött på många tydliga exempel!
Tag ett uttalande från riksdagskvinnan Maud Björnemalm (s), angående förslaget ett nyanlända invandrare inte genast skulle få tillgång till fulla sociala förmåner, så fort de fått sitt PUT. Detta tog hon avstånd från, och jämförde med apartheid. Sakligt sett är det en sanslös jämförelse, men grupptrycket i riksdagen krävde den.
(Sanslös jämförelse, därför att apartheid är något som sitter i hudfärgen och är i princip permanent. Systemet ger inte individen något hopp om förändring. En inkörningsperiod som ny i Sverige, däremot - innan man når fulla förmåner - är inte konstigare än att man som ny inom ett yrke får räkna med ett antal år innan man når full lön. )
Det gör inte så mycket om enskilda grupper är politiskt korrekta, det får man nog räkna med i varje samhälle. Vad som gör den politiska korrektheten så förödande i Sverige är att den blir så massiv och kompakt. När få vågar gå emot den och det inte finns några avvikande röster.
Tag vårt exempel om kunskaper i svenska för dem som ska bli svenska medborgare. I riksdagen finns inte ett enda parti som har en annan uppfattning än övriga partier. (Dvs att inga krav ska ställas)
Kompaktheten yttrar sig ju också i "disciplinen" hos massmedia, alla går "i takt". Inte någonstans släpper man fram en vettig debatt om invandringspolitiken.
Politisk korrekthet är vidare detta mätande med olika mått, dessa färgade glas.
Tag exemplet "rasism": Om en svensk slår en invandrare, då är det rasism. Om en invandrare slår en svensk, då är det inte rasism.
Tag även exemplet Expo. Journalisterna lade sig platt, inte en kritisk fråga. Massivt pådrag när Expo drabbats av attentat. När däremot Sverigededemokrater genom bombhot hindrades från fortsatta närradiosändningar, då märktes ingen reaktion.
Naturligtvis är det inte så, att varje gång som någon fått en debattartikel refuserad, är det fråga om censur och maktmissbruk. Det kan finnas många helt legitima skäl till att inte publicera ett enskilt inlägg.
Man kan heller inte gömma sig bakom en fasad av att vara "politiskt inkorrekt" för att slippa normal granskning och undgå motargument. Det är inte så, att man med automatik har rätt, bara för att vissa gör tummen ned.
Skulle vinden svänga radikalt nu, då skulle "politiskt korrekt" kunna bli till ett nytt skällsord, ett nytt tillmäle. Som idag "rasist". Men då har ändå inget egentligen förändrats.
Avgörande är om ordet har täckning. Anklagas någon idag för att vara "rasist", så har det som regel inte mer substans än att anklaga vederbörande för att vara "filimist" eller "sigujavist". Ingen vet vad orden betyder, de är tomma. Innebörden av användningen blir då bara att någon klargör att han tycker illa om den han pekar ut, och att han vill att även andra ska tycka så.
Ska begreppet "politiskt korrekt" vara något annat än bara ett nytt skällsord, då måste det för både den som använder det och den som lyssnar/läser ha en innebörd, och samma innebörd.
Det är när man slutar att vara konkret som ords innebörder kan flaxa iväg.
Valrörelsen är nu "i full gång".
På DN DEBATT fyrar regeringsledamöterna Ylva Johansson och Annika Åhnberg - båda tidigare vänsterpartister - av en bredsida mot Vänsterpartiet. Kärnan i kritiken är att Gudrun Schyman sagt negativa saker om Göran Persson: hur ska hon då kunna ha trovärdighet, när hon säger sig efter valet sikta på samverkan med socialdemokratin?
Jämför detta med Nelson Mandelas agerande i förhållande till Inkata-ledaren Butulezi. Även efter att Inkatafolk dödat många ANC-anhängare träffade Mandel denne Butulezi, det blev till och med en hjärtlig omfamning innan de satte sig ned för att prata med varandra.
Jämför åter med Bengt Westerberg, som reste sig från TV-soffan när Ian Wachtmeister kom in i studion. Svenskt statsmannaskap?
Ett färskt exempel på samma intolerans bjöd Mona Sahlin på nyligen, i en utfrågning via Internet. Hon tillfrågades vad han ansåg om riksdagsmannen Sten Andersson (m). Hennes svar blev, att vad hon tyckte om honom, det "lämpade sig inte i tryck".
Sverige behöver politiker som kan respektera varandra, trots olikheter. Och som kan tala med varandra.
Juan Fonseca har nu fått in sitt fjortonde inlägg på DN Debatt sedan vi började våra mätningar den 1/1 -95. Därmed befäster han sin ledning. (Se "DN:s tio-i-topp")
Det var den 10/8 som Fonseca fick in sitt nya inlägg, som föreföll handla om en inre partiangelägenhet. Det riktade sig mot icke närmare angivna partikamrater, för att dessa ställt sig negativa till hans personvalskampanj.
Dagen efter fick Fonseca svar av Bijan Fahimi, folkpartist. Denne skrev bl.a:
"...man kan i varje fall konstatera att Juan Fonseca är beredd att göra det mesta för att få uppmärksamhet i media och att denna uppmärksamhet inte på något sätt är till gagn för de invandrare som bor i Sverige."
"I egenskapen av riksdagsledamot har Fonseca haft en unik möjlighet att bli en förebild för unga invandrare. Han har haft möjligheten att visa att respekt och inflytande för invandrare bygger på gemensamt engagemang med svenskar. Vad Juan Fonseca personifierar idag är istället bristande samarbetsförmåga och politisk segregation."
