Blågula Frågor har uppmärksammats på hemsidan för "Levande zon" i Haninge, under rubriken "Den fascistiska och rasistiska scenen i Haninge". BgF och Jan Milld kritiseras - av en anonym skribent - för att ofta "hamna på personangrepp på enstaka invandrare".
Då kan man fråga sig: vad innebär det? Vad syftar man på?
Syftar man på vår kritik mot Juan Fonseca, DN:s mest publicerade invandringsdebattör? Blir det till "personangrepp" redan att bemöta åsikter, när dessa åsikter förts fram av en invandrare?
Menar "Levande zon" att invandrare ska ha fritt fram att påstå saker, att ställa krav och angripa andra, men de själva ska gå fria från kritik?
Blir inte det en form av diskriminering?
Frågan är väl vad som hos "Levande zon" döljer sig bakom denna översvallande välvilja gentemot invandrare.
Om invandrare ska behandlas som porslinsdockor, om inga normala krav får ställas på dem - avslöjar man inte då i själva verket ett förakt för dessa människor?
Som bekant har Sverigedemokrater i Haninge blivit nedslagna med järnrör, bilar har satts i brand, hotelser har sprayats på väggar, osv. Förövarna har arbetat i skydd av mörket och/eller varit maskerade, men mycket talar för att det är ur kretsen "Levande zon" som polisen har att söka de fanatiker som är ansvariga för denna terroristverksamhet.
Den svart-vita världsbild som de anonyma LZ-figurerna avslöjar genom sina skriverier kan för dem själva rättfärdiga extrema metoder, rättfärdiga ett uppträdande som åsiktsförmyndare åt andra.
Innebörden av etiketterandet och det politiska våldet är att man påtar sig rätten att avgöra vilka personer som ska omfattas av demokratiska fri- och rättigheter och vilka som inte ska få yttra sig.
Det är övermaga för någon, vemsomhelst, att på detta sätt upphöja sig till någon slags politisk överdomare. Extra absurdt blir det, när de som på detta sätt upphöjer sig själva saknar politiskt omdöme. Kan man inte skilja på saklig kritik och på personangrepp, då är man verkligen under isen!
Att har Levande-zon-figurer som demokratiska vägledare, det blir som att göra en blind man till MC-polis. Han skulle ha svårt nog att framföra sitt eget fordon - än mindre skulle han vara i stånd att rätta andras körsätt!
"Levande zon" har uppenbarligen problem att hålla isär vad som är "höger" och vad som är "vänster" inom politiken.
Först buntar man ihop Blågula Frågor med diverse andra grupperingar och förklarar att samtliga är "högerextrema". Sedan, i sin särskilda kommentar om BgF, finner man att vi har en vänsterinriktning. Är det inte nödvändigt att bestämma sig?
Det är inte att stå till "höger", om man försöker värna vanliga svenskars, arbetande människors, intressen. Att stå till höger är att stå på de rikas, på överklassens, sida. Svenskar i allmänhet utgör ingen överklass.
Det är inte "fascism" att värna svenskars rätt till ett eget land. I så fall vore FNL i Sydvietnam "fascister". Men vid tiden för det vietnamiska folkets befrielsekamp var nog våra entusiaster i Haninge ännu inte födda.
Men det faktum att dessa anonyma LZ-figurer är så extrema hindrar inte att "Levande Zon" från Haninge kommun får generöst tilltagna verksamhetsbidrag. Som tidigare konstaterat ligger deras politiska terror väl i linje med viljeinriktningen hos åtminstone kommunalrådet Johan Glas (fp).
I en galen tid är allt möjligt
LZ:s politiska tänkande ligger också i linje med vad som är på gång på riksnivå. En ny lag träder nu i kraft, en lag som kan göra det straffbart att nämna personers namn på Internet.
Justitieminister Freivalds har försökt förklara saken i TV. Det handlar om personers integritet, säger hon, man ska inte behöva figurera i sammanhang, där man inte vill figurera.
Vinner då LZ:s reaktion genomslag, nämligen att uppfatta vanlig polemik mot någons ståndpunkter som ett personangrepp, då kan det bli många som slipper kritik. Och det kan väl vara skönt - för dem, vars ståndpunkter inte tål en närmare granskning.
Dessutom vidgas nu innebörden av begreppet "rasistiskt våld" - som framgår av officiella material (inrikesdepartementets Ds 1998:35 och Sahlinkommitténs SOU 1998:99 och 100).
Dvs dit räknas inte om en svensk blir misshandlad av en invandrare, men väl om en svensk till en invandrare säger något, som vederbörande kan ta illa upp.
Att som talare vid ett politiskt möte bli spottad i ansiktet - är det att betrakta som politiskt våld? Att få sin bil förstörd - är det alls något att reagera på?
Det hände Ian Wachtmeister vid ett torgmöte i Skåne i förra veckan. Dagarna efter hade Pierre Schori en artikel i Helsingborgs Dagblad, om politiskt våld. Tog han avstånd från dessa övergrepp? Nej, om det inträffade hade Schori inget att säga.
Överhuvudtaget tiger etablissemanget om politiska attentat, när dessa riktar sig mot etablissemangets kritiker. Visselkonserterna på SD:s valmöten, som omöjliggör för någon att där göra sig hörd, är snarare något som välkomnas. Schori har ju tidigare inför riksdagen uttryckt sin tillfredsställelse över att invandringskritiker inte kan komma ut med sitt budskap.
Ändå handlar det härom HÖGMÅLSBROTT. Så här lyder § 5 i Brottsbalken, kap.18:
"Den som övar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom politisk organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, dömes för brott mot medborgerlig frihet till fängelse i högst sex år."
Vad invandringsministern istället skrev i Helsingborgs Dagblad den 9/9 - 98 var följande:
"Nyligen besökte jag Rosengården i Malmö bland annat för att tala om valet och om vikten av att alla använder sin demokratiska rätt att rösta - också de som är nya i landet. Tidigt samma morgon hade någon satt eld på en lokal i området, där en kosovoalbansk kvinnoförening bedrivit verksamhet för barn. I de förkolnade resterna efter branden låg halvt uppbrända barnböcker och leksaker. Det var en djupt upprörande syn.
Människor som sökt skydd i vårt land, barn som flytt med sina föräldrar från sönderbrända byar och förföljelse måste nu återigen uppleva lukten av brand och hat. Aldrig någonsin får vi upphöra att reagera när sådant sker.
Vi vet ännu inte vem eller vilka som låg bakom det avskyvärda dådet eller vad de hade för motiv. De skyldiga ska gripas. Det som bränts ned ska byggas upp. Och hatet ska grävas upp med rötterna.
Demagoger och rasister gör politik av fördomar, oro och osäkerhet. "
Här kopplar Schori tvärtom ihop Wachtmeister med detta dåd. Ingen tvekan råder ju om att Schori betraktar Wachtmeister som en "demagog".
Låt oss, innan vi skriver något mer, betona att Blågula Frågors ståndpunkt beträffande det som Schori tar upp är både självklar och tydlig: Yttrandefrihet ska tillkomma envar som själv accepterar demokrati. Våld och hot är förkastligt. Det är beklämmande att alls behöva påpeka, men eftersom det finns de som gärna missförstår och eftersom Schori går an som han gör, blir detta påpekande motiverat.
Påpekas bör även två andra förhållanden:
1. Inte varje gång ett "rasistiskt attentat" slagits upp i media, har det varit så som det framställts. I mer än ett fall har det i själva verket varit "offren" själva som iscensatt det hela, men när detta framkommer slås det inte upp lika stort i media.
2. Även där förövarna faktiskt är svenskar, och kanske kan rubriceras som "rasister", så är inte detta liktydigt med att dådet utförts på initiativ av någon organisation. Frågan är hur många sådana fall som alls har konstaterats.
Säkert är att människor som politiskt involverade och demokratiskt aktiva står främmande för sådana handlingar.
Inget av de fakta som framkommer i Schoris text motsäger att branden ifråga kan vara en ren olyckshändelse eller att den, om den var anlagd, hade anlagts av andra "flyktingar". Ändå framställer Schori det som att "rasister" var inblandade, och det gör han därför att det passar hans syften.
Pierre Schori och regeringen Persson behöver sina rasister.
Tidningen Metro har den 9/9, med anledningen militärkuppen i Chile 1973, en artikel om Chile. En separat faktaruta gör anspråk på att informera om "Chilenare i Sverige".
Enligt denna anges att invandringen från Chile till Sverige "ökade under 1970-talet för att mattas under 1980-talet".
Varifrån har Metro fått denna uppgift? Man skulle för all del kunna tro, att antalet asylsökande från Chile skulle minska när förtrycket minskar och Chile närmar sig ett demokrati. Men tillverkar man en "faktaruta", då bör man väl kontrollera, att antagandet också stämmer med verkligheten.
Sanningen är att antalet asylsökande från Chile ökade brant under slutet av 80-talet, så brant att s-regeringen såg sig tvungen att införa visumtvång för chilenska medborgare. Vad som hänt var att politiska flyktingar avlösts av två olika vågor av "economicos". Kurvan ser ut som framgår av följande diagram:
Dagens Nyheter fick (två dagar senare, den 11/9) det hela rätt angående Chile, men gav i gengäld en bild av invandringen till Sverige minskat. Det är i och för sig inte lögn, om man påstår att invandringen minskat jämfört med några helt extrema år i början av 90-talet. Men varför välja en sådan jämförelse?
Dessutom redovisar DN inte alla beviljade uppehållstillstånd, bara dem som beviljats åt asylsökande. Mer än hälften av alla PUT har ju gått till anhöriginvandrade.
Jämför man år 1997 med år 1996 kan man konstatera en ökning av antalet PUT med 5.000 - från ca 31.600 till ca 36.600. En ökning med över 15%.
Jämför man sedan antalet asylsökande under första halvåret 1998 med motsvarande period 1997 kan en fortsatt ökning konstateras. Ökningen ligger då på över 40%.
Statsminister Göran Persson deltar i desinformationen om invandringens aktuella omfattning. Han tycker det är "skönt" att invandringen inte finns med på dagordningen i den aktuella valrörelsen, och han tror - eller ger sken av att tro - att det inte längre pågår någon invandring av betydelse till Sverige.
Varför tycker Göran Persson att detta är så "skönt", att frågan inte diskuteras? Om han verkligen är stolt över socialdemokratins invandringspolitik, då borde han väl se fram emot tillfällen att få tala om den.
En som gärna talar, är Michael Alonzo, tidigare departementsgeneral i ungdomskampanj mot rasism. I TV4-nyheterna den 9/9 påstod Alonzo att invandrare som begått allvarliga brott generellt sett blir utvisade ur Sverige.
Sanningen är en annan: Under 1997 dömdes 9.112 personer i Sverige till fängelse. Av dessa var 7.185 svenska medborgare och däribland ett antal - förmodligen cirka 1.000 - utrikes födda. Av dessa blev ingen utvisad.
Av de 9.112 var 1.927 utländska medborgare. Av dessa blev 322 utvisade - dvs mindre än 17%.
Inga ansatser gjordes från TV-journalisterna att korrigera Alonzos felaktiga uppgifter. Alonzo fick inga frågor om källorna för sina påståenden, inga krav ställdes att han skulle precisera sina uppgifter. Borde det ansvaret ligga på människor med informationsförmedling som yrke?
Nu svek man TV4-tittarna.
