Det finns en dold segrare i årets riksdagsval. Det är SPI - Sveriges Pensionärers Intresseparti.
När SPI ställde upp i valet 1994 fick partiet c:a 2.000 röster. I år fick SPI c:a 53.000 röter - en 26-faldig ökning!
Dessutom: 53.000 röster, det betyder mer än 1% av de giltiga rösterna. Vilket i sin tur betyder att partiet i nästa val får sina valsedlar gratis upptryckta och distribuerade till alla vallokaler.
Till detta kommer SPI:s framgångar i kommunalvalet. Partiet finns nu i mer än 30 kommunfullmäktige, med cirka 60 mandat.
En genomläsning av SPI:s program väcker dock frågor. Intrycket blir att man från moderaterna tagit krav på skattesänkningar och från socialdemokraterna diverse krav om bidrag och satsningar av resurser. Dessutom, i båda fallen, i radikalierad och tillspetsad version.
Kan den ekvationen verkligen gå ihop? Varifrån ska pengarna tas? Vad skulle Gunnar Sträng ha sagt om saken?
Sverigedemokraterna utökade visserligen - totalt sett - sitt antal kommunmandat i årets kommunvalval. Det kan väl ses som en liten seger för SD.
Samtidigt kan noteras att i samtliga kommuner, där SD tidigare varit representerat i fullmäktige, minskade man i röstetal. Det måste oroa SD.
För att få registrera ett parti till riksdagsvalet krävs 1.500 namnunderskrifter. Detta hade 26 partier lyckats med. Men av dessa fick, visade det sig, många mindre än 1.500 röster.
Åtminstone sju registrerade partier fick färre röster än vad som krävs för registrering, ett av dem fick bara 20 röster. Det verkar underligt.
Enligt RSV är kriterierna tydliga, vad gäller godkännande av valsedlar: så länge intentionen är klar, vad gäller val av parti ska valsedeln godkännas.
Att det faktiskt finns utrymme för tolkningar, och därmed manöverutrymme för valförrättarna, visar exemplet Tierp. Sverigedemokraterna fick på valnatten ett mandat till kommunfullmäktige, men blev senare av med detta, efter att yttrligare tre valsedlar för Moderaterna godkänts.
I Haninge var inte mindre än 848 valsedlar ogiltiga. Detta reser frågor:
1. I vilken utsträckning rörde det sig då om direkta blankröster och i vilken utsträckning handlade det om valsedlar som underkänts av valförrättarna?
2. Och de som valsedlar som underkänts - på vilka grunder har det skett? Fanns där tveksamma fall, valsedlar där intentionen vad gäller partival trots allt stod klart?
3. De ogilitigförklarade valsedlar, där partivalet stod klart (om sådana fanns) - vilka partier var det som där gick miste om röster?
(FÖR ÖVRIGT låg valdeltagandet i Haninge på bara 75% - var fjärde väljare valde soffan. I vissa valdistrikt i Jordbro låg valdeltagandet under 50%.)
En annan detalj, som kan vara värt att titta närmare på till nästa val, är hur valsedlar placeras i vallokalerna.
I åtminstone en vallokal vet BgF att det bord, där även små partiers valsedlar fanns utlagda stod litet avsides. På ett annat bord nära ingången, väl synligt för de röstande, fanns valsedlar bara för de sju riksdagspartierna, samt blanka valsedlar.
Detta tyder på en oroväckande partiskhet hos valförrättarna.
Lägg till detta vad som föregick själva valdagen -98: andra partier än de redan etablerade hindrades med våld och visselkonserter från att hålla valmöten.
Mycket talar för att vi bör försöka få FN-observatörer till Sverige inför riksdagsvalet år 2002.
Fakta har nu framkommit om att de militanta veganerna inte nöjer sig med med materiell förstörelse, de har också börjat hota och misshandla människor. Denna verksamhet har drastiskt trappats upp på senare tid.
Är det något att förvånas över? När samhället låter polisen stå och titta på när huliganer förhindrar torgmöten att genomföras under valrörelsen så ges ge ett klart budskap från de officiella Sverige till unga männniskor: så får man göra. Det går an att använda våld. För en "god sak" är alla medel tillåtna.
Vill samhället få stopp på veganvåldet bör man klart markera närhelst politiska våldstendenser ger sig tillkänna.
Människor som uppenbart försöker hindra genomförandet av demokratiska möten bör häktas och åtalas för högmålsbrott.
I det landsomfattande parlamentsvalet i Australien nyligen led partiet "One Nation" ett nederlag. Det var dock inte fullt så stort, som det framställs i media.
Sant är att man lyckades erövra bara en parlamentsplats och att partledaren själv, Pauline Hanson, får lämna den plats som hon haft.
Allt detta beror dock till stor del på valtaktik och valsystem. Det handlar om enmansvalkretsar och majoritetsval. Dessutom har Australien ett system med andrahandsröstning, dvs man röstar på två partikandidater samtidigt. Om den första inte blir vald, går rösten till den andra.
Vad som hände var att de två stora partierna gått samman, och rekommenerat sina anhängare att ge det andra stora partiet andrahandsrösten i de valkretsar, där One Nation annars kunde vinna.
Därav valutslaget i mandat. I röstandel gick det inte dåligt för One Nation - man fick 9% av rösterna (vilket var mer än vad Demokratiska Partiet fick, som ändå vann fyra nya platser i parlamentet).
Nu när valet är avklarade finns kanske utrymme för riktiga journalister att ta upp invandringspolitiken på ett friare sätt. TV1-programmet "Summerat" den 11/10 tyder på detta.
Av dess frågeställningar och deltagare att döma kan det möjligen signalera början till en islossning. Å andra sidan är vägen ännu lång till att kunna ifrågasätta själva invandringspolitiken, med en årlig invandring på mer än 30.000 personer per år.
När Hedi Bel Habib från Integrationsverket menade att Sverige är glesbefolkat och att Norrland skulle behöva många invandrare, då undgick han mothugg. Det är ju annars uppenbart att
a) invandrare visar litet intresse för att bosätta sig i Norrland.
b) orsaken till Norrlands avfolkning ligger i ekonomiska faktorer, inte i att svenskar mer än invandrare vantrivs nära naturen.
Här var programledarna litet för fina i kanten. Detta är något man behöver komma över, om debatter i fortsättningen ska kunna leda framåt. Ohållbara argumenteringar måste blottläggas och kasseras!
