Margot Wallström avgick ju som socialminister, efter att statsminister Göran Persson beslutat lansera en större socialpolitisk reform (maxtaxa på dagis) och lät henne få veta två timmar före presskonferensen. En sak som Persson lyckats med är att uppnå en hög omsättning på vissa ministerposter.
DEN AKTUELLE SOCIALMINISTERN heter Lars Engqvist, och han gör tydligen en rivstart. Han aviserar att han vill skrota i stort sett hela den hittills förda alkoholpolitiken, med dess restriktioner genom prissättning och tillgänglighet.
Egentligen inte därför att han vill, utan för att han känner sig därtill nödd och tvungen. Han ser inte att vi längre har något val - Engqvist hänvisar till internationaliseringen och de öppna gränserna.
Men hur gick det till? Hur har Sverige hamnat i denna situation? Är inte Engqvists eget parti - socialdemokraterna - i hög grad ansvarigt för anslutningen till EU och den bristande gränskontrollen, invandringen och den förda kriminalpolitiken?
Den frågan kunde förtjäna åtminstone några reflexioner, även om vi självfallet måste se framåt och utgå från den situation som vi nu har.
I likhet med USA på 20-talet har den svenska restriktionspolitiken skapat en marknad för kriminell verksamhet, och nu har tydligen en maffia hunnit etablera sig i Sverige.
Om vi tidigare hade genomfört den omläggning som Engqvist nu överväger, då hade möjligen denna maffia kunnat förhindras från att få ett fotfäste. Om vi nu genomför omläggningen gör vi inte maffian ogjord, men vi uppnår de nackdelar som följer med fri tillgång till sprit: ökad våldsbrottslighet och mer alkoholskador för sjukvården att ta hand om. På så vis skulle s-regeringen kunna uppnå en nackdelsmaximering.
Lars Engqvist talar om en ny strategi, med innebörden att skapa "alkoholfria miljöer", och han nämner trafiken som ett exempel. Är inte trafiken redan en alkoholfri miljö?
Men om socialministerns tankegång drivs ett steg längre kan det börja bli intressant. Vi behöver en ny anda i Sverige, en form av nationell väckelse. Ett gemensamt projekt, som gör fler människor behövda. Med ett sådant projekt skulle alkoholkonsumtionen förmodligen kunna nedbringas radikalt.
Engqvists efterträdare som integrationsminister - Ulrika Messing - har s.a.s. också varit "i elden".
I samband med att Sverige fick kritik inom EU för misslyckad integration av invandrare gav hon det ärliga svaret: det har samband med att Sverige, jämte Tyskland, tagit emot så många fler invandrare än övriga EU-länder.
Detta uttalande stämmer ju väl med den kritik som bl.a. Blågula Frågor, i nu fem år tid, fört fram: den invandring som sker är större än vad det svenska samhället klarar av.
Landets integrationsminister ger oss nu i praktiken rätt.
Också en annan nyhet i veckan innebär ett erkännande åt den politik som Blågula Frågor och andra invandringskritiker pläderat för.
Ur Metro den 18/11 -98:
"Invandrarverket satsar drygt 2,5 miljoner kronor på att hjälpa drygt 20 oppositionella colombianer att fly från Colombia. Colombianerna får resa till ett grannland och Sverige står för deras försörjning där under ett år.
- Det här är ett alternativ till att flyktingarna i stället söker asyl i Sverige, får uppehållstillstånd här och sitt uppehälle bekostat i Sverige, säger Ruben Ahlvin, avdelningsdirektör på Invandrarverket."
Fördelarna med denna modell är inte bara att det blir billigare och att integrationsproblem i det svenska samhället undviks. En viktig fördel är också att man når rätt kategori av människor: personer som varit politiskt aktiva och är personligen förföljda.
Och Dagens Nyheter hade den 17/11 en artikel om hemutrustningslån till flyktingar/invandrare. Ambitionen från svensk sida har ju varit att alla genast ska få full svensk standard - av någon anledning har detta ansetts viktigt.
Men istället för bidrag har det givits lån, med den förhoppningen att vederbörande därigenom skulle bli mindre bidragsberoende.
Vad man bortsåg ifrån var att flyktingen/invandraren i de flesta fall inte kom in på arbetsmarknaden och inte fick några egna inkomster. Räntan gjorde att lånen växte och i de flesta fall har de aldrig kunnat betalas tillbaka.
Den 19/11 skrev DN om den ökande boendesegregeringen i svenska storstäder, under rubriken "Valfrihet gav delat samhälle":
"Stockholms län står för en allt större del av flyktingmottagandet i landet. Och et är invandrartäta stadsdelar som Järvafältet, Skärholmen, Fittja, Alby, Rågsved som får ta emot merparten av de asylsökande i Stockholms län.
Det är ingen slump.
Utvecklingen sköt fart efter
en lagändring
1994, som gav asylsökande rätt att bo hos släktingar och vänner
i väntan på uppehållstillståndet. Det ger en snöbollseffekt.
Ju fler flyktingar som redan bor på ett ställe, desto fler flyttar
in. När uppehållstillståndet kommer 'tillhör' flyktingen
automatiskt den kommun där han eller hon haft sin tillfälliga adress."
Hur var det uppfinnaren i Lorry, gestaltad av Peter Dalle, sa: "Tänkte inte på det!"
Tanken var vacker, att ge valfrihet åt asylsökande, redan innan de ens fått PUT. Man ville värna "individens frihet".
Vad man bortsåg från var den segregerande effekten. (Se vidare "EBO", kapitel 9 i "Lagom är bäst!")
Det är ju positivt, att Dagens Nyheter nu skriver om problem, sammanhängande med invandringen.
Men är det då inte anmärkningsvärt, att Sverige inte fått fram något invandringskritiskt parti, som lyckats ta sig in i riksdagen? I både Danmark och Norge har ju detta lyckats, trots att dessa länder har haft en väsentligt lägre invandring än Sverige.
Faktum är att samma Dagens Nyheter bara några veckor tidigare hade en artikelserie, skriven av Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg, i detta ämne. Vad de fann anmärkningsvärt var dock inte detta. Nej, för dem bestod det anmärkningsvärda i att någon överhuvudtaget försökt organisera en sådan partibildning!
Som Blågula Frågor tidigare konstaterat är det tre partier - Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet - som uteslutit medlemmar pga deras åsikter i flyktingpolitiken. Nu tillkommer ett fjärde parti.
Det är Folkpartiet, som utesluter Bertil Salomonsson i Danderyd, partimedlem i 32 år.
Den åsikt som Salomonsson uttalat, och som inte anses vara förenlig med medlemsskap i Folkpartiet, är att Sverige inte bör ha mer av utomeuropeisk invandring.
Ändå ligger denna åsikt inte långt från den officiella svenska flyktingpolitiken, inte i princip. Därför att i princip ska första-asyllandsprincipen tillämpas - dvs asyl ska man söka i närmaste land, som undertecknat Genevekonventionen.
Det har aldrig varit tanken med asylinstitutionen att "flyktingarna" ska kunna resa till andra sidan jordklotet, och kräset kunna välja ut det land som erbjuder bäst villkor.
Till de partier som inte genomfört uteslutningar av medlemmar med invandringskritiska åsikter hör både Socialdemokraterna och Moderaterna. De har tydligen högre till tak än Folkpartiet.
De är samtidigt de största partierna. Kanske finns där ett samband.
Pådrivande vid uteslutningen av Bertil Salomonsson var Bijan Fahimi från Mellanöstern.
Miljöpartiet genomförde i år också en (ytterligare) uteslutning. Denna gång gällde beslutet Johan Löfgren, invandringskritisk gruppledare för Mp i Haninge. En av beslutsfattarna var Yvonne Ruwaida, också från Mellanöstern (som inte ställer upp i debatter på lika villkor).
Det börjar alltmer likna ett mönster. Först räddar Sverige människor undan förföljelse, sedan svarar dessa människor med att vilja inskränka friheten för svenskar.
Ett ytterligare exempel på ovanstående är José Alberto Diaz, som var inne på tanken om ett mer eller mindre allmänt yrkesförbud för invandringskritiska svenskar.
Diaz förutsatte att sådana svenskar saknade integritet - var de kritiska till invandringspolitiken så måste detta avspegla sig i deras yrkesutövning, i form av kränkande behandling av invandrare.
Sedan har vi PRO I Halland, som avskedat Bo Hofvander för hans invandringskritiska åsikter. Hofvander är aktiv i organisationen "Folkviljan och massinvandringen".
PRO-styrelsen anför som skäl att Bo Hofvander skulle ha använt PRO:s dator för att skriva ut dokument i invandringsfrågan. Redan huruvida dett faktiskt har skett är oklart. Hofvander bestrider det, hävdar att de filer som hamnar i PRO-datorn hamnat där av misstag, var utskrivna på hans egen dator i hemmet.
KLART ÄR hursomhelst att anställningen omfattade 4 timmar per dag, att dygnet rymmer ytterligare 20 timmar och att Hofvander i sitt hem hade en modernare dator än den som fanns på PRO-kansliet. Han behövde inte använda arbetsplatsdatorn.
KLART ÄR OCKSÅ att om Bo Hofvander skulle ha skrivit annat icke-PRO-material - exempelvis för Amnesty eller (s)-partiet - på sin arbetsplatsdator, då skulle inga invändningar ha rests från PRO-ledningen i Halland.
Däremot går det inte bra för Folkviljan, vars åsikter man betecknar som "avskyvärda".
Inte ens PRO-ledningen hävdar att Hofvander skulle ha misskött sitt arbete för PRO. Det handlar alltså om ren åsiktsförföljelse.
Till bilden hör för övrigt att Hofvander själv bor i ett invandrarhushåll.
Skillnaden mellan fallet Hofvander och fallet Sandberg är att Hofvander fått sin fackliga organisation - HTF (Handelstjänstemannaförbundet) - att ta sig an hans fall.
HTF har funnit att PRO sagt upp Bo Hofvander utan laglig grund, dvs man har brutit mot LAS (Lagen om Anställningsskydd). Stämningsansökan är således inlämnad av HTF till Arbetsdomstolen.
Diskrimineringsombudsmannen Margareta Wadstein förlorade fallet Farkas i AD. Därmed lyckades hon visa vad hon ville visa - nuvarande lagstiftning är "otillräcklig".
En ny lagstiftning lär dock komma, i enlighet med Wadsteins utredningsförslag. Därmed kan man komma åt arbetsgivare även för "oavsiktlig diskriminering".
Vilken arbetsgivare kommer då att gå säker? Jo, endast den som överhuvudtaget inte försöker anställa någon!
S-regeringen säger sig vilja bekämpa både arbetslöshet och segregering, men i praktiken gör den motsatsen. Varför?
