Fackorganisationen Jusek, med Madeleine Lejonhufvud i spetsen, står på sig. Man vägrar ta sig an medlemmen Kenneth Sandbergs fall. Han som fick sparken från Invandrarverket pga sina åsikter, och som Jusek inledningsvis ansåg sig kunna försvara.

Anledningen till Jusek nu vägrar driva Sandbergs fall i AD är att han är medlem i ett parti (Sverigedemokraterna), som på sitt program har återvandring av utomeuropeiska invandrare.

Förvisso kan Sverigedemokraterna kritiseras för luddighet kring sin linje i denna fråga, men Lejonhufvuds formuleringar är väldigt kategoriska. Av dem att döma så kan Jusek inte försvara någon medlem som är med i ett parti med återvandring på sitt program - någon av de berörda skulle ju kunna vara medlem i Jusek. Leijonhufvud talar nämligen om att Sandberg vill "kasta ut" andra Jusekmedlemmar ur Sverige.

Återvandring är faktiskt Sveriges officiella linje, t ex när det gäller bosnier och somalier. Det är själva grundidén med asylinstitutionen, att man ska få skydd i nödens stund. Då blir det konsekvent, att när situationen förändrats återvänder man. Så har åtskilliga latinamerikaner gjort. På gatorna i Uruguays huvudstad Montevideo är det idag många som kan tala svenska.

Exakt vilka som bör återvandra, vilken hjälp de ska få eller hur tydlgit krav ska ställas på dem - det borde kunna diskuteras i god demokratisk tradition.

Ett oavvisligt krav är dock att ingen utlänning som kommit till Sverige ska behöva uppleva sig hotad och förföljd här. På den punkten är Blågula Frågor helt kategorisk.

Utlänningar i Sverige ska alltså kunna känna säkerhet till liv och lem, de ska omfattas av demokratiska principer. Självfallet måste då detsamma gälla infödda svenskar.

Men som vi vet fungerar det inte så. Bl.a. blev valarbetare från Sverigedemokraterna i Haninge misshandlade med järnrör i en portuppgång den 24 april -98, när de skulle dela ut flygblad. Flera gånger har åverkan gjorts på deras bilar.

Detta är illa nog. Direkt skandalöst blir det, när etablerade politiker inom kommunen inte omedelbart och reservationslöst tog avstånd från dessa övergrepp.

Nu har dock - sedan John Glas (fp) i allmänna termer tagit avstånd från politiskt våld - alla partier gjort uttalanden i demokratisk riktning. Med ett undantag...

Undantaget är socialdemokraterna och kommunalrådet Staffan Holmberg, stark man som fått ordning på Haninges ekonomi. Istället för att uttala sin avsky för våldet har han ifrågasatt att det överhuvudtaget förekommit något våld - han har talat om "ketchup". Detta trots att Handenpolisen konstaterat skadornas autenticitet och trots att de finns dokumenterade på Södersjukhuset.

Till lokaltidningen "Mitt i Haninge" har dessutom ledande socialdemokrater fortsatt att skicka insändare med anklagelser mot Sverigedemokraterna för att vara "fascister" - samma språkbruk som våldsmännen håller sig med.

Den 23 november höll den nya kommunfullmäktige i Haninge sitt första sammanträde, det fullmäktige där två sverigedemokrater ingår. Till detta möte kom Staffan Holmberg med en kampanjknapp på kavajen: "Rör inte min kompis!"

Vore det inte för Holmbergs tidigare ketchup-filosoferande skulle man kunna tro att märket för honom betydde ett avståndstagande från överfallet på valarbetarna från SD. Några andra offer för politiskt våld har ju inte förekommit under denna valrörelse i Haninge.

Vad han menar framstår som oklart. Men visst vore det glädjande, om märket har samma innebörd för Staffan Holmberg som för Blågula Frågor - nämligen ett konsekvent avståndstagande från våldet som politiskt kampmedel, från alla sidor.

Det finns ett litet parti, som arbetar för ökade orättvisor i samhället och kallar sig "Rättvisepartiet". (Varför skulle inte det vara möjligt, när Folkpartiet kallar sig för "Folkpartiet"?)

Inför ovannämnda fullmäktigesammanträde var Rättvisepartiet ute och demonstrerade (genom en samling barn), mot att Haninge fått in "rasister" och "fascister" i fullmäktige. Demonstrerade gjorde Rättvisepartiet också i Eskilstuna, mot att det debatterades med "rasister" och "nazister". Så här skriver man efteråt på sin hemsida:

"Resultatet av den omstridda rasist-'debatten' på Mälardalens högskola den 5 november blev tyvärr en propagandaseger för rasisterna. ... Johan Rinderholm, Sverigedemokraternas vice ordförande och Anders Sundholm från Blågula Frågor lyckades i sitt uppsåt att framställa sig som lågmälda och trevliga prickar. De förstod uppenbarligen att de skulle tjäna mest på att bara visa upp sig och tala så lite som möjligt om sin människosyn...

"Under vår kampanj för att stoppa rasistmötet hade vi varnat för allt detta: Det kommer inte att bli något 'avslöjande av rasisterna', de är för smarta för att falla i en så enkel fälla."

Hur resonerar Rättvisepartiet? Vad Anders Sundholm bland annat berättade om var sin bakgrund, med engagemang för Chile-flyktingar, med arbete i Svenska Amnesty under flera decennier, med mera.

Menar Rättvisepartiet att detta var bara lögn och påhitt?

Eller menar man att Anders var så beräknande i sin rasistiska gärning, att han redan på 70-talet började agera, i syfte att skapa sig ett alibi?

Eller var allt detta nog sant och uppriktigt menat, men nu har Anders Sundholm genomgått en personlighetsförvandling? Även om hornen inte syns i pannan, så finns de där ändå, i princip?

Aldrig har det väl stått tydligare, hur grundligt Blågula Frågor har misslyckats.

Vi startade föreningen och tidskriften 1994 i syfte att få en saklig debatt om invandringspolitiken och i syfte att motverka polariseringen i samhället. Vad vi fått är motsatsen.

Resonemangen hos detta "Rättvisepartiet", visar hur man inte lämnar något utrymme för nyanserade ståndpunkter. I dessa leninisters värld är det inte möjligt att ha invändningar mot invandringspolitiken utan att vara minst "rasist", och ha en hemsk människosyn.

Och det må väl vara, att ett parti som i valet fick 3.000 röster kan intaga en extrem position.

MEN PROBLEMET är att detta lilla parti har en så kraftig uppbackning i massmedia. Läser man t ex TT-telegram och jämför med deklarationer från detta parti, då kan man finna direkta överensstämmelser i formuleringar.

TILL DETTA KOMMER att de gamla antagonisterna leninister och socialdemokrater nu tycks ha funnit varandra. När det gäller kampen mot "rasism" - dvs förtryck av svenska folket - går de i armkrok. Staffan Holmberg och (s) i Haninge har knappast några reservationer mot Rättvisepartiets svart-vita världsbild.

De som visar hur människor i vårt land drabbas av den förda invandringspolitiken får höra att man ska "inte ställa grupp mot grupp". Några målkonflikter existerar egentligen inte.

Precis som statsminister Persson ser kommunalrådet Holmberg svaret på invändningar i ökad information om Förintelsen.

Blågula Frågor har alltså misslyckats, men det betyder inte att vi kommer att ge upp. Vårt arbete aldrig baserat sig på att vi ska få rätt - det har baserat sig på att vi har rätt.

Dessutom kan det ju bli så, att vi en dag faktiskt också får rätt. Inte i den bemärkelsen att de flesta svenskar tycker som vi - för så är det redan idag. Utan rätt i den bemärkelsen att regeringen lägger om sin politik, och minskar den fortsatta invandringen intill dess att integrationen lyckats av dem som redan kommit hit.