"Rofferiet breder ut sig". Så löd rubriken till en kolumn av Carin Stenström i Skånska Dagbladet den 9/2 -01:
"Vilket är Sveriges största problem? Vilken är anledningen till att människor förlorat kontrollen över sina liv, till att viktiga samhällsfunktioner inte fungerar, till att våra gemensamma resurser räcker till allt mindre och förslösas på strunt?
Det grundläggande problemet är att medborgarnas liv blivit underordnat staten. Man kan uttrycka det brutalare: medborgarna har mentalt och ekonomiskt knutits så hårt till staten, att de hamnat i ett underläge, som begränsar deras egna möjligheter och initiativ, och samtidigt öppnar för myndighetsmissbruk och korruption."
Stenström jämför med USA, där man tvingas arbeta fram till maj, bara för att betala skatt. Men hur är det i Sverige?
"...medborgarna måste arbeta till mitten av augusti, större delen av året, innan skatten är betald. Endast drygt fyra månader av årets tolv, arbetar svensken åt sig själv och sin familj.
Detta kunde möjligen accepteras om skattebetalaren fick valuta för sina inbetalningar. Då kunde man hävda att hans frihet visserligen var beskuren men hans ekonomi tryggt och gott förvaltad av det allmänna.
Länge upplevde nog också Svensson att det förhöll sig så. Han betalde sin skatt därför att han fick mycket tillbaka: sjukvård, åldringsvård, trygghet inför det oförutsebara.
Det akut allvarliga läget uppstår, när skatterna inte längre räcker, trots att de slukar merparten av medborgarnas hoparbetade resurser. .."
"...Nu är pensionerna inte alls säkra, nu kan vi inte längre räkna med vård på ålderns höst. Vi måste jobba mer, vi måste föda fler barn, som kan jobba ännu mer för välfärden. Vi måste betala skatt för att bo i våra hus och vi bör också, när vi kommit över femtio betala en extra skatt för att vara säkrade en framtida åldringsvård."
Hur har vi hamnat i denna situation? Carin Stenström fortsätter:
"...Den är smart som roffar åt sig mycket, den är bakom flötet som inte tar det han kan. Därför har vi nu fått ett läge där alltfler, i en brokig skara, flockas runt våra kassakistor och försöker ta för sig så mycket det går.
Tjänstemän och förtroendevalda i intresseorganisationerna låter sina medlemmar stå för höga löner, fallskärmar och extrapensioner. Politiker förser sig med förmåner och skickar notan till de medborgare som de inte skulle drömma om att ge samma favörer. Skattepengar rinner iväg på projekt som medborgarna har liten nytta av."
Stenström kommer så in på den "privata" sektorn:
"Att uppträda som 'konsult' åt staten, eller en stor organisation, är ett säkert sätt att snabbt och enkelt plocka åt sig fantasibelopp. Det säger en del om situationens allvar, att näringsminister Björn Rosengren kunde ge 85 miljoner kronor i resultatbonus till ett konsultföretag för en affär som inte blev en affär. Även om Telia och Telenor gått samman var arvodet sanslöst, hutlöst, och - inte minst - skrämmande i den tankeförlängning som är omöjlig att inte göra: visst luktar miljonerna fiffel, mygel och smörjning lång väg. Men var fanns reaktionerna, var fanns raseriet?
Svensson har resignerat, konstaterar Stenström. Han har hamnat i underläge och:
"saknar kraft att protestera, saknar möjlighet att ingripa, ens när de egna skattepengarna förskingras. Det är ett riktigt allvarligt tillstånd,.."
