Yrsa Stenius berättar i sin kolumni Aftonbladet den 16/10 -01 historien om sin vän Eva, "en historia som dessvärre är föga originell i dagens Sverige".
Eva har som förskollärare varit förtjust i sitt yrke, mendrabbats av nedskärningarna inom den offentliga sektorn. Först var hon positiv, såg utrymme för rationaliseringar och besparingar, men:
"Åren gick, det sparades och gnetades. Barngrupperna blev större, personalgrupperna blev mindre. När någon slutade fylldes vakanserna inte ut, när någon i personalen var sjuk fick man inte ta in vikarier. Färre fick hinna med mer."
"Det var så mycket annat som dagispersonalen numera förväntades göra att detta med barnen började hamna i skymundan. Det var administration och planering och städning och matlagning och så inskolning av ny personal när alltför många hade slutat, personal som i sin tur slutade och så vidare. Till sist fick man ta in outbildade vikarier som knappt alls kunde svenska.
Från att ha varit en källa till glädje och rikedom i livet förvandlades arbetet till en mardröm för Eva. Till sist sökte hon läkare för sin sömnlöshet. Hon sjukskrevs, först för kortare tid, sedan allt längre. Depressionen, som ju numera diagnosticeras som utbrändhet, hade gått så långt att Eva behövde månader för att återhämta sig.
Eva blev en av dessa tiotusentals nya fall per år som sjukskrivs..."
Yrsa Stenius kommer så in på sjukvården:
"I förra veckan rapporterade tidningarna om cancervården i Stockholm. Cancerpatienter tvingas vänta i månader på strålbehandling i sin hemstad därför att det saknas personal till sjukhusens strålkanoner. Alternativt kan de få åka tjugo mil till Örebro och ta in på hotell under de veckor strålningen pågår.
Läget är enligt min mening absurt och skandalöst. Om det är något man som plikttroget skattebetalande medborgare i ett nordiskt land förväntar sig så är det bästa möjliga vård när man får en livshotande sjukdom.
Alla vet att fördröjd strålbehandling äventyrar resultatet av cancerbehandlingen. Ändå har förhållandena på Stockholms sjukhus tillåtits erodera därhän att strålning inte finns att få."
Yrsa Stenius ställer frågan:
"Varför har det blivit så här? Resursbrist är det svar man brukar få. Det finns inte pengar, det finns inte utbildad personal - till sjukhusen, till barndagvården.
Visst. Men hur kommer det sig att det är så? Vem eller vilka instanser bär ansvar för att brister som under lång tid kan iakttas och förutses tillåts eskalera tills samhället inte klarar av fundamentala skyldigheter?"
