Sjukvårdspersonal

"Vårdpersonal vittnar nu för första gången om mammor och pappor som smygmatar sina barn, men också om hur föräldrarna aktivt motarbetar vården."

Så skriver Svenska Dagbladet i mitten av december 2005.

Rimligen är det en verklighet som sjukvårdspersonalen känt till i över ett år. Men först efter att vissa läkare fått framträda i massmedia - efter ett den miljardslukande "flyktingamnestin" redan drivits igenom i riksdagen - vågar även sjuksköterskor vittna.

"APATISKA BARN OFTA INTE SJUKA" löd rubriken till SvD-artikeln.

"Stina har i flera år arbetat som sjuksköterska inom den barn- och ungdomspsykiatriska vården. Hon är rädd för att förlora sitt arbete om hon träder fram med sitt riktiga namn och detsamma gäller hennes arbetskamrater. Stina berättar:

- Apatiska är det sista de här barnen är, det är helt fel ord. Det borde i stället kallas för aktiv vägran. De har en helt sanslös styrka. Det går åt fem ur personalen för att tvångshålla ett sådant barn vid sondmatning."

"Alla fyra beskriver ett återkommande scenario; föräldrarna söker vård och säger att barnet inte ätit och druckit på flera dygn. Barnet läggs in och blir snabbt sängliggande, nedbäddat av föräldrarna som täcker för fönstren och släcker lamporna.

- Trots att barnet inte uppvisar några fysiska tecken på uttorkning sätter man ändå en sond. Man borde ha litet is i magen och våga vänta. Som det nu är går man helt på föräldrarnas uppgifter, säger Peter."

Mycket tyder på att barnen matas i smyg av sina föräldrar:

"Vid sondmatning kontrollerar vårdpersonalen att sonden ligger i magsäcken genom att dra upp litet av maginnehållet. För en person som äter sondmat får man då upp något som liknar välling. Både Åke och Barbro har flera gånger varit med om att de har fått upp mat med helt avvikande färg, grönt och vitt.

- Jag kan ju inte svära på att det var yoghurt, men det såg ut så. Att övervaka patienterna är emot vår etik, men visst skulle man vilja vara en fluga på väggen och se vad som egentligen händer på nätterna, säger Barbro."

Trots den föregivna apatin är barnen uppenbarligen uppe och rör på sig nattetid:

"Stina påpekar att barnen är påtagligt opåverkade av sängläget, att de sannolikt är uppe och rör sig nattetid.

- Titta på muskelmassan. Om du är sängliggande i två, tre veckor tappar du så mycket muskler att det är synligt för blotta ögat. Så är det inte med de här barnen."

Det är inte ovanligt att personal utsätts för våld:

"Personalen vittnar om flera läkare som fått ta emot knytnävsslag av föräldrar. Tolkningen är ett annat problem, vårdpersonalen vet inte exakt vad som sägs.

- Det här är desperata människor, säger Peter.

Föräldrarna har ständiga krav på intyg om att deras barn är självmordsbenägna. Dessa vill de sedan bifoga till sin asylansökan. Om läkarna vägrar är det inte ovanligt att föräldern hotar med att ta sitt eget liv.

- Som läkare ska jag vara patientens advokat. Men föräldrarna säger hela tiden saker som vi inte kan lita på."

Man förundrar sig över uttalanden från vissa barnläkare i media:

"- Jag blir oerhört upprörd över de barnläkare som säger 'det här känner vi inte igen'. Herregud, många föräldrars berättelser är uppenbart fabricerade.

De berättar om kolleger som inte orkat med ångesten över att vårda barn som bara blir sämre. Flera av arbetskamraterna har därför sagt upp sig. Personalen lider av chefernas tystnad och känslan av att hela Vårdsverige lagt locket på.

- Det är viktigt att kunna prata om det utan att ses som en förrädare eller en rasist eller som en dålig sjuksköterska, säger Stina."

De fyra anser att att vården oftare borde skilja barnen från föräldrarna:

"- Om det här varit svenska barn hade man aldrig låtit föräldrarna styra så, säger Stina."

 

---