Ur Jyllands-Posten den 9/2 -06:

"Islamister har förstått den ena sidan av yttrandefriheten, den som ger dem själva rättigheter, medan den andra sidan - den som ger andra grupper rättigheter - har de inte förstått ett dyft av, så den vill de få förbjuden. Om man har en sådan dubbelhet i sig har man inte förstått yttrandefrihetens väsen, skriver dagens krönikör."

Krönikören heter Helga Moss och är författare:

"Låt oss ta den igen - § 77 i Grundlagen: 'Envar är berättigad till att i tryck, i skrift och tal offentliggöra sina tankar, dock under ansvar inför domstol. Censur och andra förebyggande förhållningsregler kan aldrig någonsin återinföras.' Den rättsgrunden gäller för Jyllands-Posten och för alla andra i det här landet.

Inte utan anledning är yttrandefriheten förankrad i själva grundlagen. Det garanterar att ingen aldrig så våldsam folkopinion kan ta en sittande regering som gisslan med krav på inskränkning av yttrandefriheten.

Det finns annars tillräckligt många som ställer kravet just nu antingen direkt - att det ska vara förbjudet att kränka religioner - eller indirekt - att vi ska bevara yttrandefriheten, men avstå från att använda den när den är kränkande. Båda delarna är lika ohyggliga.

Det handlar antingen om att använda religionen som en sköld bakom vilket gräsligheter kan utspys tillsammans med krav på att alla kritiker av gräsligheterna ska hålla mun, eller också handlar det om att ta sig rätten att definiera vad som är kränkande."

Får islamisterna bestämma, så är det bara de själva som kan känna sig kränkta:

"För ögonblicket är det islamisterna som åberopar sig den rätten, medan de fullständigt struntar i min eller kristendomens rätt att förbli okränkt. När Dannebrogen bränns upp är det korset som kränks, men det besvärar inga islamister vad jag kan se. Så i verkligheten kan hela den eskalerade konflikten kokas ner till islamisters rätt att kränka andra, men ingen får kränka dem."

Moss hänvisar sedan till ett förslag från DF:

"Nyligen lade Dansk Folkeparti fram ett förslag om att bränning av Dannebrogen skulle vara straffbart. Det förslaget föll lyckligtvis. Jag tycker att det är svårt att förstå vilka som kan bli så arga att de känner behov av att bränna flaggor. När man bränner flaggan i ilska utsätter de bara sig själva, inte flaggan. För mig har flaggan en själ först när den används i den danska andan, därför känner jag mig inte särskilt drabbad - vi syr nya, så det fixar sig nog.

Flera anhängare av islam har under de senaste dagarna i TV bett om ursäkt för flaggbränning - och det är OK. Men varje gång tittar jag på deras ögon för att se om de menar det. Om så är fallet tar jag emot ursäkten, annars inte. Har de krämarmentaliteten i sig och förväntar sig att en tom ursäkt ska växlas mot inskränkning av yttrandefriheten, säger jag snällt 'nej tack'. Hellre ingen ursäkt då - för 'ursäkt' är bara ett ord. Om man respekterade mig på allvar skulle man försvara min yttrandefrihet - även om den gör ont."

Hon gör så ett träffande konstaterande:

"Det är ju ironiskt att islamister världen över har reagerat på teckningen med bomben i Muhammeds turban med våld och bombhot i profetens namn. När jag såg teckningarna första gången var det nog den som jag tyckte minst om, men nu framstår den som en självuppfylld profetia. Om den islamistiska världen hade tigit ihjäl den hade den förlorat sin betydelse. I stället valde man att bekräfta den."

När Helga Moss använder begreppet "islamister" är det för att hon vill skilja på olika typer av muslimer:

"Med det steg som har tagits för bildandet av Moderata Muslimer har jag en tilltro till att jag inte behöver försvara min yttrandefrihet gentemot den stora gruppen ordentliga och anständiga muslimer som har visat vilja att respektera alla delar av demokratin - även den yttrandefrihet som kan göra ont. Men naturligtvis måste Moderata Muslimer själva beskriva om de vill vara en del av samhället eller på kant med samhället. Om Moderata Muslimer väljer att helhjärtat gå in för danska frihetsrättigheter skulle det vara en gåva till alla oss som är dödströtta på den muslimfobi som finns i delar av det danska samhället. Den är inte menings full i ett land med trosfrihet, och den rör till debatten. Men så länge de förnuftiga anhängarna av islam försvarar de förfärliga, och de förfärliga döljer sig bakom de förnuftiga, är det hopplöst att försvara de förnuftiga muslimerna. Endast genom att dela upp anhängarna av islam kan vi tala om de förfärliga utan att samtliga anhängare av islam känner sig anklagade."

Avståndstagandet från islamism måste vara lika självklart som avståndtagandet från nazism:

"Under de senaste dagarna har många danska muslimer uttalat att de är dödströtta på att berätta att de inte sympatiserar med islamister eller terrorrister. Det kan jag mycket väl förstå. Men... Ingen ska få mig att försvara nazister oavsett hur kristna de är, tack så mycket. Jag tar avstånd från dem och det upprepar jag gärna morgon, middag och kväll utan att tröttna. Eftersom alla vanliga kristna tar orubbligt avstånd från nazister kommer man ingenvart med det. Samma process måste anhängare av islam gå igenom. Om en sammanslutning av moderata muslimer är beredda att morgon, middag och kväll ta avstånd från terrorrister och islamister - ja, då fattar vi budskapet. Då slutar vi att utkräva svar. Men så länge varannan säger - 'självklart tar vi avstånd från terror, men vi kan faktiskt mycket väl förstå terrorristerna', så räcker det avståndstagandet inte en meter."

Icke-muslimer hyser också känslor, påpekar Moss:

"Jag har ofta blivit förvånad över den känslomässiga överherrementalitet som religiösa grupper ger uttryck för. Det är som om de tror att icke-religiösa människor har ett stort tomt hål inuti där religiositeten skulle ha suttit. Och eftersom det är tomt där kan de inte bli kränkta oavsett vad de religiösa tar sig till - som att dra in den yttrandefrihet som är de icke-religiösas enda värn mot de religiösa.

Men visst gör det ont att bli kränkt, det vet jag mycket väl - också när det gäller icke-religiösa grupper."

Avslutningsvis tar hon upp den rundresa som triggade hetsen mot Danmark:

"I ett demokratiskt samhälle använder vi yttrandefriheten till att ställa allt och alla under diskussion... Med teckningarna gjordes det plats för islam i folksjälen, men islamisterna valde att skräckslagna och djupt uppretade resa ut i världen - ut till diktaturer för att söka tröst och skydd. Ut dit där kvinnor varken har röstkort eller körkort. 'Hjälp, det kom en teckning!'

Nå, men ingen sökte asyl därute, alla kom hem - viftande med vit flagg: 'Vi använde bara vår yttrandefrihet!'

Plötsligt blev yttrandefriheten central för dem, t o m för de mest inbitna islamisterna. Nu får vi se om de har hållit sin yttrandefrihet inom lagens ramar - det ska domstolen, och inte folkdomstolen avgöra."