Artikel, insänd till Svenska Dagbladet i april 2002:
I SvD den 21/4 kan vi läsa om Vänsterpartiets kommande valstrategi när det gäller vad man anser vara högerextrema grupper. Det är riksdagsledamoten Kalle Larsson, ungdomsförbundets ordförande Ali Esbati och ledamoten i Trollhättans kommunfullmäktige Rossana Valeria som uttalar sig. En skrämmande läsning och fullständigt oacceptabelt i ett demokratiskt land som Sverige.
Vänstern som har så mycket elände i sitt eget bagage, bör nog visa lite ödmjukhet när det gäller att stämpla andra som extrema. De åsikter som vänstern företrädde bara för ett decennium sedan var väl om något extremt. I en demokrati samtalar man med sina meningsmotståndare, där gäller ett civiliserat samtal före våld, hot och trakasserier.
Men Kalle Larsson och hans partivänner har inte begripit detta utan agerar som om man levde i en kommunistisk diktatur. För just den strategi som de nu tänker lansera i valrörelsen är bekant från Hitler, Stalin, Pinochet och nu senast Mugabe. Dessa herrars strategi var ju att marginalisera, utestänga och hota dem med avvikande och kritiska synpunkter.
Det märkliga är ju att både Esbati och Valeria har egna erfarenheter från länder där diktatur råder och av den anledningen valt att komma till Sverige med demokrati, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Att då vilja införa något som liknar diktaturen i deras hemländer är minst sagt magstarkt. Bevare oss från postkommunisktisk åsiktsdiktatur!
Det som tidigare har kännetecknat Sverige är att här möts folk med olika politiska åsikter i samtal och debatter. Goda och dåliga argument möts och blöts. Det är sedan upp till lyssnaren/väljaren att dra sina egna slutsatser. Man får då hoppas att de goda argumenten går segrande ur striden, även om vi av erfarenhet vet att det inte alltid blir så. Men det är väl just detta som kännetecknar en sann demokrati, att folk faktiskt får ha åsikter som man själv uppfattar som felaktiga eller rent av knäppa.
I förra valet försökte Vänsterpartiet följa den demokratiska handboken och gjorde vad som i Sverige förväntas av ett politiskt parti, man debatterade med sina meningsmotståndare, i Trollhättan till och med med de förhatliga Sverigedemokraterna. Vad ledde då denna debatt till? Rossana Valeria trodde då att bästa metoden var att möta SD i debatter, men i Trollhättan fick det till följd att de fick två mandat i kommunfullmäktige. Detta vill man inte ska upprepas, varken i andra kommuner eller på riksnivå.
Strategin blir nu i stället att sabotera alla möten som SD kommer att ha i årets valrörelse. Metoderna kommer kanske att bli omdiskuterade, ursäktar sig riksdagledamoten Kalle Larsson. Inget våld, den här gången, men väl visselkonserter för att tysta motståndarnas argument. Inga offentliga debatter i skolorna. Detta sagt av en ledamot av Sveriges riksdag. Beklämmande och skandalöst. I min skola skulle inte Vänsterpartiet få tillträde om de skulle ställa krav på vilka som skulle få deltaga. Hur skulle jag kunna motivera för mina elever att diktatoriska postkommunister ska få bestämma vilka demokratiska spelregler vi ska ha på vår skola? Yttrandfriheten har varit helig i vårt land och ska så förbli, även om vi sett en del inskränkningar under senare år. Och för den som kandiderar till Sveriges riksdag borde Voltaires yttrande " jag avskyr visserligen dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för att du ska få framföra dem" vara ett motto så självklart att det inte skulle behöva påpekas.
Att ansluta sig till Voltaire borde vara ett
minimikrav för en kandidat till Sveriges riksdag, man skulle kunna kalla
det för Politikens Gröna Kort. Ett sådant Grönt Kort skulle inte Kalle
Larsson kunna kvalificera sig för. Han lider av ett alltför stort
demokratiskt handikapp.
Anders Sundholm
Lärare
Sollentuna
