Vinden vänder?
Erik Hörstadius, i Svensk Tidskrift nr 3/97:
"Kärnan i det politiska etablissemangets försvar av den generösa invandringspolitiken har varit dels att de som kommit hit styrts enbart av skyddsbehov och inte av ekonomiska motiv, dels att de samhällsekonomiska kostnaderna är försumbara.
Men detta stämmer inte.
Självklart har ekonomiska motiv till en del styrt. Annars skulle inte det avlägsna Sverige bli asylland för så många. Per capita har vi fem, tio ja ibland tjugo gånger fler ansökningar om asyl än andra västeuropeiska länder.
Våra generösa regler gällande humanitära skäl och anhöriginvandring uppmuntrar till ekonomiskt flyktingskap - när faran är över i ursprungslandet behöver man ju inte flytta tillbaka, eftersom man redan är återförenad med familjen.
Och framförallt för utomeuropeiska invandrare gäller att det är medelklassen, med relativt höga krav på god standard och med goda flyktresurser i form av pengar och information, som faktiskt tar steget.
Regeringen erkänner i praktiken det ekonomiska motivet när den höjer straffet för 'människosmuggling'.
Det vore dessutom mycket märkligt om inte vårt bidragssystem inte hade en magnetisk effekt. Hela idén om att invandrare skulle vara ekonomiska analfabeter är djupt rasistisk. Amerikaemigrationen byggde på drömmen om ekonomisk framgång. Ett slängt pass och en lögn kan vara uttryck för samma dröm.
1995 presenterade Riksrevisionsverket en utredning om systembrister och fusk i välfärdssystemen. RRV skriver att det finns fusk som är karaktäristiska för invandrarna. Ett typiskt sätt att fuska sig till bidragsförskott är att uppge att barnens far är en annan än kvinnans man, ett annat att hävda att medföljande yngre bröder och systrar i själva verket är söner och döttrar. I det senare fallet trillar också barnbidrag in som fuskbonus.
Dessa bidrag - liksom t ex förtidspension, sjukpenning och folkpension - kan man orättmätigt behålla genom att inte låta meddela att man flyttat från Sverige. I en skrivelse från RRV till SCB står att 'antalet felaktigt folkbokförda med all sannolikhet är oacceptabelt stort'. RRV uppdrog åt Malmöpolisen att undersöka hur många av 16 chilenska familjer som lämnat landet som fortfarande uppbar bidrag. 13 blev svaret. Av utomnordiska medborgare över 69 år är 35 procent oriktigt skrivna i Sverige.
RRV suckar över bristande kontrollmekanismer och sanktionsmöjligheter.
Omfattningen av invandrartypiskt fusk kvantifieras inte av RRV. Kanske är det inte så stort. Rojas/Bevelander/Carlson skriver i 'I krusbärslandets storstäder' att ett 'vanligt argument var helt frånvarande i våra samtal med tjänstemän och politiker, nämligen att betydande grupper av invandrare skulle ha kommit hit i syfte att systematiskt utnyttja vårt bidragssystem'.
Å andra sidan gör författarna inget för att motbevisa tesen. Tror man i likhet med Anders Isaksson ('Alltid mer, aldrig nog') att utbudet av möjligheter till fusk och manipulation med socialförsäkringarna föder sin egen efterfrågan, då blir slutsatsen en annan.
Om inte invandrare nu är mer systemlojala än svenskar. Och varför skulle de vara det? Somliga planerar ett återvändande och behöver inte bry sig om följderna. Vidare är de i regel vana att tycka illa om staten. Många lever i subkulturer där bidrag utgör den naturliga försörjningsbasen. Och från första dagen i Sverige lär de sig att det är okay att leva på bidrag."
"Det är ju numera - efter många år av locket på - en etablerad och väldokumenterad sanning att invandrare för vissa brottstyper - t ex knarksmuggling, rån, misshandel och våldtäkter - är klart överrepresenterade.
Regeringen höjde nyligen flyttbidraget för hemvändande invandrarfamiljer till 40.000m kronor. Ett direkt erkännande av att invandrare kostar.
Attitydundersökningar visat att över hälften av väljarna - minst i folkpartiet, mest i moderaterna - tycker att vi släpper in för många invandrare. I rika och kulturellt närstående länder som Norge, Frankrike och Österrike tillhör främlingsfientliga missnöjespartier valvinnarna, trots att traditionella borgerliga och socialdemokratiska partier försökt anpassa sin politik för att fånga upp missnöjet.
I invandringspolitiken kläms västvärldens regeringar mellan å ena sidan ett kultur- och debattsidesetablissemang som i sina etniskt rena rikemansgetton besjunger det mångkulturella samhället och vägrar se invandringens skadeverkningar - och å anra sidan en tillbakapressad underklass och lägre medelklass som utlämnade åt buskpropagandan överdriver farhågorna.
Ifrågasättande av den statskommenderade generositeten och av invandrarnas egentliga migrationsmotiv bemöts regelmässigt med råskäll, guilt by association och - ofta medvetna - feltolkningar.
Vad kommer jag att kallas efter att ha skrivit den här artikeln vågar jag knappt tänka på."
