Vinden vänder?
Ur artikel av Birgitta Kurtén-Lindberg, i SvD den 1/9 -98:
"För den som har sett problematiken förr har den svenska invandrardebatten i sin förutsägbarhet inneburit en ganska trist känsla av déjà vu. En av förutsägbarheterna handlar om folkets 'främlingsfientlighet', en annan om de intellektuellas attityder till denna 'främlingsfientlighet'.
Polariseringen mellan de två grupperna tenderar att öka i varje land som tagit emot stora grupper invandrare, och rollfördelningen brukar vara densamma: de intellektuellas 'godhet' står mot den folkliga 'ofördragsamheten', 'upplystheten' mot den inskränkta 'dumheten'..."
"Själv blev jag första gången varse denna rollfördelning för trettio år sedan i England... Invandringen från samväldesländerna hade varit explosionsartad... De oundvikliga kulturkrockarna förvärrades... av den ensidighet med vilken de behandlades av det engelska mediaetablissemanget. Det var nästan uteslutande de invandrades syn på kulturkrockarna som togs på allvar. Svarta som klagade över diskriminering fick stora rubriker i tidningar och troddes utan all närmare undersökning, vita som klagade avfärdades rutinmässigt som fördomsfulla."
"De intellektuella glömde dock en väsentlig sak. Föremålet för deras predikningar bestod inte av deras egna aldrig hotade medelklassled, utan av landets egen underprivilegierade underklass, som redan tidigare känt sig undanskuffad och nu fick finna sig i att ytterligare känna sig mästrad von oben. För den som redan har sitt på det torra är tolerans ingenting särskilt dyrköpt: villakvarteren och de tjusiga karriärjobben ligger mycket fjärran från trångboddhetsslummens misär. Den predikade toleransen blir alltså en tolerans avsedd för 'andra', och dessa andra var de 'sämre'. Den välmenande (men okänslige) intellektuelle hade helt enkelt blivit en ny 'patron', som slog dövörat till inför sina underlydandes frustrationer. Inför sin intellektuelle patron skulle de underlydande - precis som i vilket gammalt klassamhälle som helst - veta sin plats och hålla tyst.
Så vart skulle den fattige vite gå med sina frustrationer när ingen ville lyssna? När han fann sig förbigången av de nyinflyttade i bostadskön eller hos socialmyndigheterna, som inte vågade riskera att hängas ut för 'diskriminering'? När han blev bestulen och saken tystades ner i tidningarna? När främmande ungdomsgäng härjade nattetid i hans trappuppgång och hotade honom, om han vågade komma med invändningar? Ingenstans kunde han gå, ty hans helt reella problem klassades som fördomar.
Också svenska mediamänniskor kom löpande för att rapportera om rasmotsättningar som sades finnas i min stadsdel. En sådan, som jag ännu minns, var stjärnreportern från DN. Han sprang raka vägen till det sysslolösa västindiska ungdomsgäng i mitt kvarter, vars haschtrafik och reggaedunkande länge stört nattsömnen för de hårt arbetande engelska grannarna. Resultatet utmynnade mycket riktigt i ett snyftreportage, där haschhanteringen förtegs, medan de irriterade vita grannarna utpekades som rasister.
Men det är faktiskt skillnad på att vara rasist och att vara helt naturligt irriterad."
"Det är i exakt denna situation den verkliga rasismen börjar hota ett samhälle. När den inhemska överheten gör sig döv inför sina sämre lottade landsmäns klagomål, stiger förbittringen hos de sämre lottade. Den riktar sig dels mot överheten själv, men dels också mot de främmande nykomlingarna, som nu alltmer kommer att betraktas som fräcka revirinkräktare. Svaga som saknar stöd tenderar överallt i världen att ge sig på de ännu svagare. Det är då i mycket stor utsträckning de intellektuella som bär ansvaret, i dagens Sverige, likaväl som i England i går."
"Det finns två psykologiska grundbegrepp som generellt ignoreras i den i sig välmenade västeuropeiska invandrardebatten:
'Främlingsfientlighet' är inte en isolerad företeelse, förbehållen ens dumma politiska motståndare. Den är - som antropologer vittnar om - en djupt liggande mänsklig skyddsinstinkt, universellt iakttagbar... Vi förhåller oss alla i någon mån avvaktande inför de människor vi inte känner, vars signaler vi ännu inte kan tolka... Främlingsrädslan måste betraktas lidelsefritt, som en naturlig del av människans psyke. Den kan inte snäsas bort.
Inte heller är det särskilt klokt att inte fästa avseende vid en inhemsk befolknings helt naturliga känsla av hemortsrätt. Åtgärder som favoriserar nykomlingar på värdbefolkningens bekostnad (som i den färska utredningen om ökad representation av invandrare i statliga verk) kommer alltid att motverka sitt goda syfte. Värdar som finner sig satta ur konkurrens av sina gäster blir aldrig några goda värdar."
