Vinden vänder?
Lars-Olof Franzén skriver på DN:s kultursida den 7/2 -98 under rubriken: "Eliten har inte mera rätt än alla andra":
"Ingenting i seklets historia tyder på att den så kallade eliten har bättre omdöme än vanligt folk.
På vad grundar den då sina anspråk? Just på idén att specialistkompetens och formuleringskonst skapar en särskild moralisk urskillningsförmåga.Varje vecka kan man iaktta hur personer med specifika kunskaper på ett eller annat område använder dessa för att motivera känslomässiga värderingar i synen på stat och samhälle, demokrati och samlevnad. När man väl får syn på dessa värderingar ter de sig lika svullna och grumliga som hos vem som helst som upprörs över misstänkta orättfärdigheter eller fruktar övermakten i åsikter och ideologiska ståndpunkter som strider mot de egna."
"Men högfärdiga intellektuella med välvässade pennor och grumliga åsikter arbetar på många håll på sin egen elitära status. Det är länge sedan det var så mycket mera korrekt att tänka rätt än att tänka fritt. Konsekvenserna för kultursamtalet är trist. Det består mer och mer av åsikter, och innehåller mindre och mindre kunskapsförmedling, idémässig rörlighet, nyfikenhet och trolöshet.
Egendomligt är dessutom till vilken grad den moraliskt-ideologiska debatten förankras i förflutna katastrofer, medan de som omger oss och som dagligen skärper människors förnedring lämnas utan avseende. Vilka djupa förebråelser kommer nästa generations diktare, intellektuella och vanliga människor att med rätta kunna rikta mot oss för vår tystnad och vårt undvikande?
I Expressens serie om de intellektuellas roll avslutade Claudio Magris (Expr 3/2) med att ifrågasätta om denna elit som grupp kunde sägas vara mera pålitligt humanistisk än någon annan befolkningsgrupp och svaret blev nej. Det intellektuella medlöperiet är minst lika vanligt som motsatsen... Ideologiskt engagerade författare har stundom varit mer våldsbenägna än de tyranner de ställt sig in hos.
Häromveckan kunde man i BBC:s serie om nazismen konstatera att ledarna för Hitlers förintelseläger genomgående var intellektuella, professorer, dubbeldoktorer. Det var vanliga soldater som bröt samman då de deltog i mördandet, vilket ledde till gaskamrarnas rationalisering av verksamheten.
Historien har några exempel på författare som moraliska föredömen: Voltaire i ett par fall, Zola genom sitt försvar för Dreyfus för jämnt hundra år sedan. Det betyder inte att dessa föregångsmän skapat en grupp av moraliskt särskilt högtstående individer. Men konstnärers och litteratörers första uppgift är inte heller att vara pålitliga.
Till slut måste man komma ihåg att motsatsen till elitvälde inte är populism utan demokrati."
