Vinden vänder?
Anders Isaksson, i sin bok "Alltid mer, aldrig nog":
"Socialbidraget...har... förvandlats till en kassareserv för närmare en femtedel av befolkningen i yrkesaktiv ålder....formas bilden av en ständigt växande, offentligt försörjd underklass, ett proletariat på folkhemmets nedre botten som i sin relation till kommunernas sociala myndigheter påminner om ett krävande barn inför sina föräldrar: de vill ha pengar till än det ena, än det andra, till en soffa, till en telefonräkning, till reparation av en utdömd skorsten, och när de inte får det, testar de systemets gränser genom att driva sina krav vidare till länsrätt och kammarrätt - och där de inte sällan vinner."
"I det socialas verklighet är alla hjälpsökande på något sätt 'drabbade', utan egen förskyllan och ansvar, offer för ditten och datten, och skillnaden mellan 'den vanliga människan' och den vanliga klienten tycks ligga i att den förstnämnde inte tidigare varit klient - och inte heller förmodas behöva bli det."
"Här sitter välfärdsstatens ömma punkt, ..den rör vid den enskildes ansvar för sitt liv, hans beteende, hans val i skilda livssituationer, hans motivation, hans ambitioner att förkovra sig, ja ytterst hans vilja att försörja sig själv."
"...förutsättningen för bidraget ligger i just avsaknaden av tillgångar. Det missgynnar vanliga löntagare med ett 'förflutet' (en ärvd sommarstuga, ett mindre sparkapital på banken etc) men gynnar flyktingar och ungdomar - vilka också råkar vara just de grupper som sedan några år dominerar bland bidragsmottagarna."
"...en mycket enkel fråga: ska medborgaren med en sparad slant tömma sin bankbok innan han får samma hjälp som den som inte sparat en krona eller som gömt undan sina pengar i madrassen?"
"I en del förorter, exempelvis Rinkeby i Stockholm och Rosengård i Malmö, lever nu närmare hälften av den vuxna befolkningen på bidrag... Något hundratusental människor sitter... fast i välviljans fattigdomsfälla och fler är på väg, alla försedda med goda bostäder och hyggliga löpande inkomster, men utan möjlighet att höja sin levnadsstandard på vanligt hederligt, beskattat arbete: i låglönejobb äts i stort sett varje intjänad krona upp av minskade bidrag, så den ekonomiska rationaliteten leder mot svartjobb och kriminalitet... för den som vill förgylla sitt liv med lite mer guldkantad konsumtion."
"....efterfrågan stiger när priset faller och när det faller ner mot noll är efterfrågan utan gräns. Välfärdsstaten har satt priset för att inte arbeta till noll för mycket stora grupper, minimerat skillnaderna mellan att försörja sig själv och upphöjt möjligheterna att låta staten försörja sig till en medborgerlig rättighet... Utbudet skapar sin egen efterfrågan,.."
