"FRÄMLING I EGET LAND". Så löd rubriken till en artikel i Kyrkans Tidning, nr 18/00.
Artikeln utgjorde en intervju med Annika Persson, som tilläts uttrycka sina kring invandringen mycket kritiska synpunkter. Detta skedde i stort sett utan de annars gängse tillrättaläggandena och "smäll på fingrarna". "Fientligheten får tala till punkt" löd rubriken på en ingress.
Annika Persson, tidigare miljöpartist men nu partilös, tilläts bland annat säga följande:
"- Jag har gjort slut med samhället. Jag är ändå utestängd. All kritik mot invandring tystas. Massmedia och kyrkan har tagit över lagen."
"- Det är vi som har hemortsrätt. Sverige är vårt land. Fast nu har vi ingen identitet kvar längre. Om 50 år är svenskarna i minoritet, tror jag."
"Stockholm kunde lika gärna vara Istanbul...Invandrarna har blivit vår societet, våra privilegierade."
Ur själva artikeltexten:
"Människor måste ha respekt för andras hemtrakter när man kommer utifrån, tycker hon. Därför skäms hon när svenska charterturister bär sig illa åt på semesterorterna.
Själv har Annika Persson dock inte råd att resa:
"- Jag är som ett djur som blivit instängd i ett hörn. Jag är inte längre med i flocken. Jag känner mig inte hemma här längre."
Det är ingen tvekan om att Annika Persson tillhör en kategori av svenskar som normalt sett är utan röst, som inte får komma tilltals i offentligheten.
Men hur många Annikor Persson finns nu inte i vårt land?
