Vinden vänder?
Ur ledaren i Östgöta-Correspondenten den 6/6 -97:
"I synen på nationen löper en farlig klyfta mellan den politiska eliten och folket. Politikerna sjunger de mångkulturella samhällets lov, och betonar det främmande på bekostnad av det svenska. Vi har en integrationsminister som absurt nog tar avstånd från tanken på att invandrarna skall bli svenskar. Sådant inbjuder till extremistiska reaktioner.
Bejakandet av den kulturellt sammanhållna nationens död går hand i hand med avståndstagandet från nationalstaten. Carl Bildt och Mona Sahlin står på samma barrikad. Den nationella suveräniteten skall allt mer flyttas över till överstatliga europeiska institutioner. Nationalstatens tid är förbi, lyder det samfällda budskapet från etablissemanget.
I själva verket består nationalstatens betydelse i högsta grad. Den behövs nämligen som en arena för demokratin; den demokratiska debatten behöver ett gemensamt språk. Därför är en överstatlig europeisk demokrati en illusion. Med uppgivandet av suveräniteten upplöses det kitt som medborgarskapet utgör. Nationen upphör då att vara en enhet vars medlemmar gemensamt styr över dess angelägenheter.
Liksom den splittrande mångkulturalismen bäddar således också utvecklingen mot överstatlighet för ökade inre motsättningar.
Nationalism är ett ord som har en obehaglig smak i finare politiska och kulturella kretsar. Men i själva verket är en nationalism som värnar om den egna nationens politiska frihet och kulturella särart en positiv kraft. I dagens Sverige är behovet av en sådan nationalism större än någonsin.
Nationell stolthet gör oss bättre rustade att möta den globala tidens utmaningar. Och det är när invandrarna och deras barn säger sig vara stolta över att vara svenskar som grunden för främlingsfientligheten rycks undan."
