|
|
|
Behandlingen av dissidenter i Sverige får sin verkan inte bara genom övergreppen i sig. De får sin verkan genom att de sker i ett bestämt kulturellt och politiskt klimat. Även då dissidenter får höras blir det få som vågar lyssna. Detta klimat är resultat av en konsekvent strävan.
För det första har vi massmedia i sig, med sitt kraftiga genomslag. Trots ett presstöd på en halv miljard kronor om året ger svenska dagstidningar knappast utrymme för någon mångfald av åsikter när det gäller invandringspolitiken. Överhuvudtaget talar massmedia i Sverige här med en röst.
Hur samkörda massmedia är illustrerades inför valrörelsen 1998. Mats Svegfors, redaktör på Svenska Dagbladet, lovade då att tidningarna inte skulle skriva något om Ian Wachtmeister och "Det Nya Partiet". Detta löfte höll inte bara SvD, utan alla större dagstidningar i Sverige.
Man kan tala om ett permanent
kampanjande från massmedias sida, med några centrala
budskap:
- asylsökande är liktydig med flykting, i behov av
skydd
- invandrare är liktydig med utsatt grupp och offer
- svensk är liktydig med potentiell rasist och brottsförövare.
Utöver detta har statligt och kommunalt initierade kampanjer "mot främlingsfientlighet och rasism" rullat på i stort sett varje år sedan 1980-talet. Dessa finansieras med skattemedel eller genom Allmänna Arvsfonden, dvs de tas från avlidna svenskar.
Inte att förglömma har vi "Folkrörelse-Sverige". Det finns nästan inte en organisation eller medlemstidning, som inte ansluter sig till kampanjandet. I varje sammanhang ska budskapet tränga fram: de problem som finns i Sverige, relaterade till invandringen, handlar om främlingsfientlighet och diskriminering av invandrare.
Svensken i allmänhet får lära sig att se upp med "rasisterna". Framförallt ska man akta sig för att säga något som gör att man själv kan uppfattas som "rasist".
