Yttrandefrihet i Sverige?

Inledning 

 

Låt mig först tacka Trykkefrihedsselskabet af 2004 för inbjudan att komma till Danmark och tala om situationen i Sverige beträffande yttrandefrihet. Som svensk demokrat uppskattar jag om man från andra länder visar intresse för demokratins villkor i Sverige.

Samtidigt kan det vara naturligt att medborgare i våra grannländer nu oroar sig för situationen i Sverige. Ett sammanbrott för det svenska samhället får naturligtvis återverkningar i såväl Danmark, Norge som Finland.

Det finns ju ett samband mellan å ena sidan yttrandefrihet och demokrati, å andra sidan ekonomiska villkor och sociala förhållanden. När det inte är möjligt att fritt diskutera viktiga problem i ett samhälle, då blir följden att problemen växer.

Min egen bakgrund är att jag sedan 1960-talet varit aktiv inom olika partier, främst socialdemokratin, men även vänsterpartiet och miljöpartiet. Jag har också haft fackliga uppdrag och varit verksam inom esperantorörelsen, fredsrörelsen och antikärnkraftsrörelsen i Sverige. Sedan början av 1990-talet är jag redaktör för tidskriften Blågula frågor (BGF), som skriver om framförallt frågor kopplade till invandringen och den så kallade mångkulturen. Sedan år 2002 är jag dessutom medlem i Sverigedemokraterna (SD).

Hur det faktiskt ligger till med yttrandefriheten i ett samhälle märker man kanske inte, om man själv inte försöker vara politiskt aktiv. Om man däremot försöker göra sin röst hörd i en viktig politisk fråga - i en annan riktning än vad makthavarna önskar - då får man märka hur det ligger till. I Sverige är invandringen en sådan fråga, alltsedan 1980-talet.

I mitt anförande ska jag koncentrera mig på konkreta och praktiska erfarenheter i Sverige, under de senaste två decennierna, som indikerar brist på yttrandefrihet för dem som tycker annorlunda än makthavarna. Till stor del ska jag hålla mig till erfarenheter som jag själv har haft inom ramen för Blågula frågor eller Sverigedemokraterna. Samtidigt ska jag försöka presentera dessa erfarenheter efter en systematik.

Allmänt vill jag säga att begränsningar av yttrandefriheten kan ligga på tre plan:
A. Medborgare förhindras att nå ut till andra medborgare
B. Medborgare skräms till tystnad genom hot eller bestraffningar
C. Medborgare skandaliseras, så att ingen lyssnar på dem.

Självfallet är det så, att inte alla brister är lika allvarliga.
Inte heller är det så alla brister är lika uppenbara och lätta att påvisa.

Min lista är alltså inte fullständig.

Bristerna i yttrandefrihet beträffande invandringspolitiken i Sverige får sin relief mot bakgrund av två förhållanden.

1. Innebörden av den svenska invandringspolitiken. Klart är att Sverige under de senaste 20-30 åren har haft en mer omfattande invandring än kanske något annat land i Västeuropa. Det är en invandring från i ökad utsträckning främmande kulturer och en invandring som har medfört djupgående förändringar av det svenska samhället. Man kan tycka att det är bra eller att det är dåligt - under alla omständigheter borde det vara en fråga som får diskuteras och där politikens fortsatta inriktning kan påverkas av medborgarna.

2. Mycket tyder på att en majoritet av svenska folket i själva verket önskar en mer restriktiv invandringspolitik och en bättre kontrollerad invandring. Samstämmiga opinionsmätningar under de senaste 10-15 åren har pekat i den riktningen. Vid ett enda tillfälle har det faktiskt hållits en folkomröstning i Sverige om invandringen. Det skedde i Sjöbo kommun i Skåne1988. Resultatet blev att 2/3 av de röstande sade nej till mottagning av asylanter.

I en fråga, där så många har en avvikande uppfattning, borde det vara än mer självklart att låta företrädare för dessa komma till tals. Även om jag använder termen "dissidenter" när jag talar om invandringskritiker, ska detta inte tolkas som att vi representerar bara en minoritet svenskar. Vad det betyder är att vi har åsikter som avviker från de uppifrån påbjudna åsikterna.

En annan term som jag genomgående använder gäller dem som saboterar möten och förföljer dissidenter. Man skulle kunna kalla dem för kommunister eller anarkister, antirasister eller våldsromantiker. Jag har fastnat för termen "antidemokrater".

 

Nu till min lista om läget för yttrandefriheten i Sverige: