|
|
|
Trykkefrihedselskabet af 2004 [Tryckfrihetsföreningen från 2004] hade bjudit in svenska gäster, som tecknade en dyster bild av förhållandena på andra sidan av sundet. Den efterföljande diskussionen visade att det är lättare att vara eniga om principer än om det konkreta.
Det var fyllt till bristningspunkten i Dansk Forfatterforenings [Danska Författarföreningens] beskedliga lokal på Strandgatan i Köpenhamn, vilket väl kan tyda på att arrangörerna hade undervärderat intresset för dagens ämne: Yttrandefriheten i Sverige.
Bakom arrangemanget stod den nybildade Tryckfrihetsföreningen från 2004, en förening bildad som direkt konsekvens av att journalisten och historikern Lars Hedegaard drog tillbaka sin ansökan till Danska PEN efter att ha blivit beskylld för så kallat hate speech.
Att yttrandefriheten i Sverige överhuvudtaget skulle vara någonting som det finns behov av att diskutera kommer väl som en överraskning för de flesta, men de två svenska gästerna lade inte fingrarna emellan i sin kritik av förhållandena.
John Järvenpää, författare till boken "Invandring och Demokrati", inledde med en analys av begreppet politisk korrekthet och en illustration av hur åsiktsförtrycket fungerar i Sverige, bl.a. via en konsekvent vägran av tillgång till medierna för partier och personer som är kritiska mot den förda invandringspolitiken.
Den politiska klassen, ansåg han, sluter konsekvent upp om ett sammanlänkat begrepp om vad som är gott, sant och moraliskt rätt, och denna enighet om ändamålet helgar varje medel i riktning av förtryck.
Han citerade dåvarande utrikesminister Pierre Schori (s) för att ha sagt i riksdagen att "Rasism och främlingsfientlighet ska kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken."
På detta sätt jämställs kritik av invandrarpolitik med rasism, och det demokratiska görs liktydigt med det goda och det sanna snarare än att betyda folkstyre, sade John Järvenpää.
Jan Milld, garvad politiker med erfarenheter från många partier och nu medlem av Sverigedemokraterna, en pendang till Dansk Folkeparti, följde upp med exempel på att invandrarkritiska partier blev förföljda och förtryckta, i en del fall t o m med våld.
Han poängterade att det i den svenska befolkningen under många år har funnits massiv majoritet mot den förda politiken. Det fick samtalsledaren, ovannämnde Lars Hedegaard, att fråga varför svenskarna då fortsatte att rösta på de gamla partierna - väljarna kunde ju stanna hemma. "Finns det inget uppror alls i det svenska folket," provocerade han, och ingen lyckades ge ett tillfredsställande svar.
Debatten blev en aning hämmad av att inga andra 1) än de svenska gästerna besatt tillräcklig faktakunskap för att diskutera eller nyansera den svenska situationen.
Upprepade gånger hotade debatten att kantra i ett allmänt peka-finger mellan herrarna Simon Amnitzbøl från Det Radikale Venstre och Martin Henriksen från Dansk Folkeparti, som var inkallade som danska inledare.
Amnitzbøl var - som han själv noterade - absolut på bortaplan i sällskapet, men han hade valt att ta emot inbjudan utifrån principen att när någon fann det nödvändigt att diskutera yttrandefriheten skulle man ställa upp.
Han lyckades också komma med ganska självständiga markeringar under kvällens lopp Bl.a. varnade han mot den sociala slagsida som ligger i den så kallade rasismparagrafen, strafflagens 266B, som han betecknade som varande en klar begränsning av yttrandefriheten.
"Jag är säker på att Jesper (Langballe, MF for Dansk Folkeparti, red.) aldrig kommer att komma i konflikt med den, för han kan formulera sig ur allting. Men hur går det för den outbildade, som i större utsträckning bara säger vad han eller hon tänker utan att vakta sina ord så noga?"
Simon Amnitzbøl förklarade sig i samma andetag som klar moståndare till hädelseparagrafen, som han fann täcktes in av 266B.
Politikern från Det Radikale Venstre använde tillfället till att beklaga att de politiska vindarna har vänt så att "det politiskt korrekta i dag är att stödja en stram invandrarpolitik."
Det medförde ett lättare hånfullt skratt från salen, vilket Amnitzbøl tog så stor anstöt av att han vädjade till samtalsledaren om att kalla folk till ordningen vilket Lars Hedegaard också gjorde med en anmärkning om att här behandlade man sina motståndare ordentligt och med respekt.
Tonen var
på det hela taget hövlig kvällen igenom.
Från salen invände teologie kand Katrine Winkel Holm, en av Tryckfrihetsföreningens bildare och vice ordförande i föreningen, att politisk korrekthet (på engelska förkortat PC) inte bara kunde liknas med skiftande stämningar. "PC är en ideologi enligt vilken allting ska omskrivas, så att en döv inte får vara en döv och en utlänning inte får vara en utlänning," sade hon bl.a., utan att Amnitzbøl dock tog upp den tråden.
Generellt ansåg han dock att det i ett samhälle med yttrandefrihet inte fick finnas några åsikter som är moraliskt bättre än andra. Och att det, även om de svenska gästernas inlägg säkert kunde nyanseras, verkligen också fanns en del punkter som verkade skrämmande för honom.
Således rådde det i salen enighet om det principiella och mindre enighet om det konkreta. Särskilt om vilka åsikter som undertrycktes i medierna, som ständigt framhävdes som det filter som både kunde hämma och främja yttrandefriheten.
Både Jan Millds och John Järvenpääs tal kan läsas på Trykkefrihedsselskabets hemsida:
1) Svenska Folkpartiet var alltså inbjudet att deltaga i detta möte, men visade inget intresse.
