Aktuell
kommentar - vecka 4/00:
Det behövs grundläggande forskning om svensk nazism under andra världskriget, anser flera forskare. I ett TT-telegram i Metro den 17/1 förklarar statsminister Göran Persson: "Jag tror inte att de behöver vara oroliga för resurser."
Persson har tidigare uttalat sig för ett upphävande av preskriptionstiden för förbrytelser, begångna av svenskar under ett krig som tog slut i mitten av förra seklet.
Göran Perssons reaktion är bara ett exempel av många på hur såväl politiker som redaktörer och journalister blivit varandras medlöpare. Resultatet är återkommande drev.
Upphovet till det aktuella drevet heter Tobias Hübinette, känd som Expo-redaktör, uttalad rasist och dokumenterad återfallsförbrytare. Massmedias förtroende för denne man är dock obrutet, och av TV4 har han anlitats för en serie om "Svenskarna som slogs för Hitler". Den baserades på en bok med samma namn, där Hübinette medverkade.
Vad som väckt mest uppståndelse av bokens intervjuer var vittnesmålen från en Harald Sundin. I Eskilstuna-Kuriren den 19/1 påvisar Bernhard Grünewald att denne Sundin var känd som mytoman och under många år mentalpatient. Samtal med Sundin visade också att han gång på gång ändrade sina historier.
Därmed inte sagt att det inte funnits svenskar som deltagit i krig, på eget initiativ. Men då finns ju färskare exempel än andra världskriget. Jackie Arklöv krigade på Balkan så sent som för några år sedan - han är dessutom dömd i Bosnien för krigsförbrytelser. Men i fallet Arklöv verkade svenska myndigheter i rakt motsatt riktning. Vad säger Persson om det?
Vad man far efter i fallet med de svenska SS-männen, liksom med Sveriges officiella politik gentemot Nazi-Tyskland, är att svenska folket som helhet ska känna någon slags kollektiv skuld för detta idag. Varför är det viktigt? Jo, för att vi ska känna att vi har något att betala tillbaka.
Sak samma med kampanjandet om Förintelsen. Även där baserade sig agerandet på förutsättningar som inte stämde. Det fanns inte den utbredda okunnighet och det omfattande förnekande, som man utgick ifrån. Bruchfelds undersökning var feltolkad av media. Men kampanjen låg i linje med en ambition från makthavarna - det räckte.
Branden i Linköpings bibliotek slogs upp stort i media som ett rasistdåd, såsäkra var man att en ung minister skrev en artikel i ämnet, baserad på denna ism-hypotes. Tills polisen upptäckte att det sannolikt var något helt annat, då blev det plötsligt knäpptyst. Men den felaktiga bilden var etablerad, och lever än!
Inte mycket av Linköping hade massmedia lärt, när det senare brann i Göteborg, i ett diskotek. Den bild som de flesta fick, var att det "återigen" handlade om ett rasistdåd. Men det var det uppenbarligen inte (såvida man inte anser att unga invandrare kan vara rasister).
Nu är man igång om dråpet i Skogås, och ska ha det till rasistdåd, fastän bilden är väsentligt mer komplicerad. Som Corren-redaktionen självkritiskt påpekat, finns det en i förväg uppgjord mall, som media vill stuva in verkligheten i.
Massmedia och en del politiker i Sverige utgör en hälsorisk för vårt samhälle.
