Aktuell
kommentar - vecka 16/01:
Ingen som intresserar sig för invandringspolitik kan ha undgått att märka hur det pågår en offensiv mot kritiker från Sveriges makthavare. Påtagligt är också hur denna offensiv tilltagit i intensitet och omfattning, samtidigt som tonläget höjts.
Måltavlan är inte bara, eller ens främst, våldsbenägna grupper och de som själva kallar sig nazister. Nej, framförallt riktar man sig mot de kritiker som öppet tar avstånd från både rasism, nazism och våld. Just detta gör nämligen dessa grupper så mycket "farligare", eftersom de då har större chanser att vinna gensvar. Att även de egentligen är nazister tar man för givet, det "vet" man bara.
I denna kampanj deltar regeringsledamöter och myndigheter, partier och fackorganisationer, tidningar och skolor.
Demokratiutredningen skrev t ex så här: "Varje kämpande demokrat och antirasist bör ställa sig frågan: Vilken kategori är farligast? Rasistiska extremister, som smyger fram i filttofflor och demokratisk förklädnad eller uniformerade nynazister, som stampar fram i spikbeslagna stövlar, som effektivt avslöjar dem redan i farstun?"
Denna typ av formuleringar skapar en allmän mental beredskap, ett tankemönster för att tolka verkligheten. Sedan fyller Expo i: påfallande med dagens nazister är att de ser så vanliga ut.
Därpå följer mer riktade anklagelser eller insinuationer. Exempelvis som lokaltidningen Mitt-i-Haninge refererade Anna-Lena Lodenius från ett möte. Hon talade där om grupper som var ett större hot än nazisterna, nämligen "de grupper som under demokratisk täckmantel och med akademiskt språk. lurar i den offentliga debatten är nog ännu mer förrädiska." I meningen därpå nämnde hon Blågula Frågor.
I just denna lokaltidning i Haninge har Blågula Frågor flera olika gånger figurerat på liknande sätt - helt opåkallat, men läsarna har fått en "klar" bild av vad Blågula Frågor är. Detta gäller väl även ABF-ansvariga inom kommunen.
Men går man ut i egen skrift och påstår saker, då bör man ha täckning för det. Annars vidarebefordrar man ju bara rykten och fördomar, annars ägnar man sig åt förtal.
I sak finns ingen som helst täckning för påståendena i den anonymt författade ABF-skriften "Vi synar Sverigedemokraterna", för att Blågula Frågor skulle vara "nazianstruken", "högerextrem" eller "invandrarfientlig". Detta erkänner nu ABF indirekt, genom att i sitt svar till oss inte kunna anföra något exempel - inte ett enda exempel! - till stöd för sina mycket grova påståenden.
ABF Haninge inte bara inte kan belägga sina påståenden. Uppenbarligen känner man dessutom, att man inte behöver göra det. Bevisbödan ska ligga på den anklagade. Skyldig är någon intill dess att vederbörande själv har bevisat sig oskyldig... Och vederbörande får inte ens veta vad han/hon mer exakt anklagas för!
Ett bjärtare exempel på en maktens arrogans än ABF-svaret är svårt att föreställa sig. Eller handlar det bara om intellektuella tillkortakommanden? Vilketdera som än är fallet betyder det ett nederlag för ABF.
Hur gick det här med folkbildningsidealen? Hur gick det med sanningssökandet, hur gick det med moralen? Vad är ABF:s målsättning idag? Hamnar man här inte i en motsägelse?
Vi tänkte först ringa upp ordföranden i ABF Haninge för att direkt kräva en förklaring till vad hon menade med att kalla oss "nazi-anstrukna".
Vad är det för människor som Barbro Nordgren här sätter denna stämpel på? Vi - JM och AS - har själva i hela våra vuxna liv arbetat politiskt, i demokratiska organisationer. Vi har varit aktiva inom både arbetarrörelsen och miljörörelsen. Plötsligt är detta av noll betydelse!
Det krävdes dock inte mycket eftertanke för att inse meningslösheten i ett sådant telefonsamtal. Barbro Nordgren skulle kanske rodna och svettas, hon skulle humma och låta besvärad. Vad skulle vi ha bevisat med det? Hon är ju bara målvakt.
Direktiven kommer uppifrån.
Bakgrunden till det inträffade är att makthavarna i Europa och i Sverige har ett mångkulturellt projekt. För att genomdriva detta, mot folkens vilja och i strid mot folkens intressen, gäller det att kraftsamla.
Här bildar således riksdagspartierna gemensam front, här mobiliseras redaktörer och journalister, dagstidningar och tidskrifter, radio och TV, alla opinionsbildande resurser.
Tragiskt är att se hur även fackliga organisationer utnyttjas i detta kampanjande, för en politik rakt på tvärs mot sina medlemmars intressen.
Särskilt tragiskt blir det när en organisation som tillkom för att ge kunskaper och sprida klarhet, för att lyfta människor intellektuellt, istället används för att sprida fördomar och maktpropaganda.
